Mina fosterbarn fick inte gå i terapier, jag bestämde det utifrån ren intuition, och jag minns att jag sa en av dem, född 1962, att du får göra det då du är vuxen, 30 år är nog bra, inte nu.
Han blev jättearg, 16 år?, och jag var dum, som vanligt, och då han var 32-33 nånting ringde han mig, och tackade för att jag hade stoppat det då han var tonåring. Han hade gått då i terapi ett tag, som vuxen, och han är en av de som fick 250 000:- av regeringen för 4-5 år sedan och som kompensation för vidriga, obeskrivliga, år på barnhem. Fascister har vi haft länge inom hjälpindustrin, kan jag ju säga på rak arm…
I den vevan hände ngt konstigt…mitt i Rapport, som jag såg på den tiden, kände jag att jag måste ringa honom, kände att det var något riktigt stort skit med honom, och vi hade inte hörts på säkert ett år, och jag ringde… Efteråt berättade han att han stått på en stol med en snara runt halsen och var på väg att hänga sig men klev ner då det ringde… Så går det om fel folk ger sig in i terapier.
Numera kan jag energi mer, och förstår att du får mer av det du fokuserar på, så idag är terapier etc tvärnobben för min del. Vi har sett ett kvinnohus som ska lära kvinnor att älta skriftligt.
Intressant är också att jag har träffat flera mödrar, i min ålder, vars 40-45-åriga barn går i terapier och mödrarna svär på att de hittar på saker som aldrig har hänt. Mandelaeffekten?
Jag blir inte förvånad om psykiatrin och psykologin humbugförklaras snart.
Hu vale. Terapi är överskattat, hjälper inte mot grundorsaken utan får personen att fastna i samma tankesnurra dvs det ältas och letas fel. Det finns inget fel,de har inte lärt sig hantera uppkomna situationer på ett sätt som gör dem överkomliga. Terapi är bara bra för terapeutens plånbok.
Kan nog förklara de höga självmordstalen i väst för de är höga.