Kidsen vill ofta att jag lär ut något, och igår var det dags igen…
Anna tog upp att hon inte förstod, och blev irriterad, då Abdul inte reagerade och ingrep avseende nån landsman på bussen som hade tilltalat henne.
Jag tog fram två en lira mynt, och gav dem varsitt, och så förklarade jag att mäns energi är som en spjutspets, kan riktas och fokuseras medan vår är som en rockring, och strålar ut runt oss.
-Han kan alltså bestämma rätt långt var han ska lägga sin energi, och det kan inte vi på samma sätt.
Nu har du en lira i handen och han har en, det är dagsransonen, och jag tror att han anser att mannen på bussen inte var värd energi dvs göra sig av med myntet på honom.
-Precis, sa Abdul, han var obildad! (Bildning är det finaste som finns, och är folk obildade är det inte mycket att prata med.)
Jag frågade Anna om hon upplevt situationer där han har ingripit, och hon nickade.
-Värt energin alltså, sa jag.
Anna förstod hur hennes man fungerar, tänker och agerar, och jag frågade Abdul hur kan du markera, om det händer igen, att det Anna ser är inte att du struntar i henne?
-Jag ger henne ett mynt… och frågar om vi ska spara eller slösa, Abdul log.
Båda är universitetsutbildade, hon matematiker och han masskommunikatör, men de jobbar i främmande land på ett hotell. Det är rätt många mynt som satsas, av säkerhetsskäl, trots allt.
Annas föräldrar vill också att de ska vara i säkerhet då de i sinom tid ska skapa nästa generation. (Viktigast av allt.) Abdul blev föräldralös i 26-årsåldern.
Ingen svensk 24-åring skulle ens säga att vi måste säkra nästa generations uppväxtvillkor. Tyvärr är för många mest intresserade av var närmsta bar finns, och stranden, och i många fall var närmsta abortklinik finns.
Lämna ett svar