Palliativteamet ringde, och besöker i morgon förmiddag; en läkare, en sjuksköterska.
-Hur mår du?
-Tack, 2 cm bättre för var dag som går.
-Känner du oro?
-Nä.
Det är inte så konstigt, för doktorn fick nog stopp på infektionen i blodet, jag börjar få aptit, viktraset har stannat av, jag kan sova hyfsat, och jag har inte åkt in, igen. Min omgivning talar om ”en stor skillnad”. Jag har kört protokollet ett par veckor, osv. Inte minst är jag medveten om att allt man inte har ett vitt piller mot är ”obotligt”, i väst.
De har nog redan bestämt sig för att jag är en sån där som förnekar… Vi vet att vi vet. I verkligheten är jag mamma till den här reakionen, och många andra kompisars dito, de senaste tio åren:
Vi får hoppas att de har läst ansvarig läkares besked:
Döda cancerlistan
