En läsare, som vill vara helt anonym, har ställt en del frågor, som jag inte får publicera, och jag ska svara på dem så att läsaren får sina svar, och ni andra får något att fundera över.
Rollen som offentlig person är mild i TRNC eftersom det råder jämlikhet här, du ska ge alla du möter samma respekt och behandla alla lika väl, och i Sverige är den en blandning mellan skräck och förtjusning. Vi har inte denna jämlikhet alls i Sverige så blir du igenkänd från TV ska du antingen komma fram först i kön, och servas direkt, och då blir många arga i kön, eller så ska du ställa dig sist, och aldrig få din vara, för du ska inte tro att du är nån.
Det är väl känt att skvaller förekommer i en hisklig omfattning i vår kultur, och invånarna i ett höghus kan vara helt upptaget av vad du sagt eller gjort, och är du känd från TV har höghuset växt ut till hela riket. Det slipper offentliga personer i TRNC eftersom löpsedlar, drev och kändiseri saknas helt.
Mina egna kändistider kan delas upp i flera perioder, och den svåraste var nog då jag var 7-8 år, höll mamma i kjolen, och vi gjorde reklam för Findus fiskpinnar i pressen. Reklambyråer fanns inte då, tryckeriet skötte allt, pappa jobbade som offertchef på Litoprint, som inte finns längre, och de hade fotostudio, egen fotograf, etc.
Man tager vad man haver, så man tog fru och barn, och hivade ut dem… och jag kan inte påminna mig några fördelar alls utan mer en himla massa besvär, och inte minst sen med skolfröken.
Det blev lite lindring då en av Marabous chefers son spökades ut i indiankläder, och han gjorde reklam för spenaten, då var vi två åtminstone.
Den kändis var nog inte född som inte sprang hos reklamchefen på Marabou, där jag var ofta på somrarna med mina föräldrar, för då använde man dem; Alice Babs, sålde väl in Toy? Lasse Lönndahl, Lill-Babs, Sven Tumba var stora i sammanhanget.
Nästa skräckresa var Skol TV-perioden, då var vi också två för killen som hade huvudrollen i ”Modiga mindre män” gick i min skola, och under den perioden infann sig vissa fördelar.
Jag träffade en hel del folk jag aldrig hade träffat annars t.ex. författaren Sven Wernström, som slogs för att jag skulle ha vuxenlön.
Sven förstod blixtsnabbt att jag skulle bli författare, och han betydde massor. Sexualisera inte det, a´la svensk kultur, Sven var mycket lyckligt gift med Inga.
1.) Jag hade skrivit nån text jag ville att Sven skulle läsa.
-Jag läser inte amatörer, du får bli förlagd först.
2.) Han gav ut ”Mannen på gallret” om en Lena, och en svensklärare Kaj.
-Du bör lära dig hur det är att bli omskriven.
3.) Han tog med mig in i boken ”Skola i fosterland”, och jag skrev ett kapitel.
-Bra att känna på förlagsvärlden.
4.) Han fick mig invald i Författarförbundet efter endast en bok.
-Klart du ska vara med i facket!
Kar de Mumma kom att rädda min skoltidning, undan rektors nedläggningshot, men det tar vi en annan gång…
Läraren Kaj, som Sven skrev om runt 1969, var den som stoppade den debut Sven hade velat se redan 1970, och vi bestämde att jag skulle debutera som 30-åring, och jobba med människor fram tills dess.
-Det är inte en fråga om att vara ordkåt, du måste ha nått att skriva om, sa Kaj, och skrev följande i min anteckningsbok, och då jag bör ha varit 16 år.
Med så många ord
jag kan förklara
allt galet på vår jord
Med så många ord
jag kan förklara
hur du borde vara
Ett råd är störst ändå
Lyssna på ditt eget hjärtas stämma bara
Debuten kom sen 1984, och trots att jag var förberedd, var det ett hårt slag därför att folk behandlar dig aldrig som vanligt.
Det har den fördelen att man blir inbjuden till Nobelföreläsningarna, som jag kan sakna nu, och du får ett rum på hotellet i skärgården, även om de skulle råka ha fullt, eller så får du inte komma dit alls, beroende på vad ägaren anser om din produktion.
Fördelen, igen, var att jag träffade folk jag aldrig hade träffat annars, och nackdel blir det alltid då krim anser att man bör ha nån form av polisbeskydd. Manliga offentliga personer kan få bajs på posten, men jag tror inte att de spöar kvinnorna, vi får begagnade kondomer på posten, och jag vet inte vilket vi ska anse vara värst?
Vi kan i vart fall konstatera att Sverige är ett ytterst sjukt land, frågan är om det finns nån ”svårare” publik i hela världen, och har varit det länge.
1990 är nån form av brytpunkt
Jag slutade där nånstans, över en natt, och har aldrig ångrat det. Nu kan jag däremot känna att den dag omgivningen begriper sig på UMS, och metoden slår igenom, så välkomnar jag den, och även om det innebär igenkänning på Kungsgatan, igen. Då är det en mening med det hela, så då är det okey.
Säger en del… En väninna till mig ville att jag skulle rösta på hennes 16-årige son, han ville vinna en rocktävling, och jag svarade; Aldrig i livet! Om grabben hade varit 25-30 hade jag kanske ställt upp.
När jag ser tillbaks så är det nog så att ju äldre man blir desto lättare är det att omhänderta såväl för- som nackdelarna. Idag skulle jag inte slösa tid på synbara offerkoftor t.ex. Jag skulle inte låta telefonen ringa 70 gånger, och jag hörde det, jag skulle dra jacket idag, så jag inte hör alls.
Lämna ett svar