I det här projektet har fokus flyttats, från vad som är bäst för folket till vad som är bäst för makthavare . Det är deras ideologi, deras övertygelse, deras megalomana behov av att – inför sin egen inre krets – framstå som planetens räddare, en som står i centrum. Ingenting får stå i vägen för detta mål – inte ens verkligheten.
SVERIGE – LANDET SOM BLEV ETT PROJEKT‼️‼️
Men som sagt: Den vanliga världen, där de flesta av oss bor, är inte av intresse när visionerna ska förverkligas i Projekt Sverige.
4 FEBRUARI, 2022
Av Helena Edlund
Det Edlund tar upp gäller hela väst, och som vi ser har hon hittat fienden; eliten, och hon har inte identifierat fascist-nazistbygget.
I det ingår att vi ska hata ”eliten”, om nu nån har missat det, ”Allt inom staten, inget utanför staten, inget emot staten.”.
Vi ska inte ha nån jävla Gates som bygger nya toaletter.
En gång i tiden var Sverige ett land med regeringar som försökte göra livet så bra som möjligt för befolkningen. Idag har Sverige förvandlats till ett projekt där politiker och andra makthavare ägnar sin tid – med alla tillgängliga medel – till att förverkliga sina ideologiska visioner. Visionerna ska inte utföras för folket, utan folket till trots, skriver Helena Edlund på Document.no
Bor vi svenskar i ett land eller i en konstinstallation?
I det här projektet har fokus flyttats, från vad som är bäst för folket till vad som är bäst för makthavare . Det är deras ideologi, deras övertygelse, deras megalomana behov av att – inför sin egen inre krets – framstå som planetens räddare, en som står i centrum. Ingenting får stå i vägen för detta mål – inte ens verkligheten. Och särskilt inte verkligheten för den genomsnittlige skattebetalaren. Nej, den verkligheten måste bekämpas och dämpas med alla tillgängliga medel, även om den förutsätter människooffer. De är bondeoffer, nödvändiga för det stora projektet.
Eller för att använda citatet som vanligtvis tillskrivs Josef Stalin: ”Du kan inte göra en omelett utan att knäcka några ägg.”
I makthavarnas ögon har folket blivit gnälliga pessimister, ett nödvändigt ont som inte förstår storheten i projekten, men som behövs för finansiering och som möjliggörare.
Idag handlar det om att förverkliga elitens visioner om begrepp som hundra procent fossilfritt, klimatsmart, mångfaldsbejakelser, globalt, mångkulturellt, gränslöst, förnybart, ansvar, solidaritet och minskade ekologiska fotavtryck.
Folket får betala genom kraftiga prishöjningar på el, högre matpriser, högre bränslepriser, bostadsbrist, arbetslöshet, vårdköer, otrygghet, konflikter, restriktioner och en misslyckad välfärd. Bland annat. Att protestera eller uttrycka sitt missnöje innebär att avslöja sin okunnighet och brist på solidaritet och Good Values™ – och sådana ägg är lätta att knäcka när omeletten ska tillagas.
Media – maktens megafoner
När folket behöver uppfostras eller utbildas ingriper media i försvaret av eliten. För media har också bytt uppgift. Journalisterna har förvandlats från nyhetsförmedlare och utredare av makt till propagandakanaler och folkets pedagoger.
Efter den här veckan råder det ingen tvekan om att media delar den aktivistiska agendan och fungerar som megafoner för makten.
Under måndagen pratade Miljöpartiets toppnamn i Göteborg, Karin Pleijel, om hur partiet ville lösa stadens nu oöverskådliga integrationsproblem. Eftersom alla tidigare insatser har misslyckats kommer ansvaret nu att falla på de svenska och svenskspråkiga skolbarnen.
Svenska föräldrar ska genom ”aktiv uppmuntran” förmås att placera sina barn i kaosskolorna i de utsatta områdena – vilket i praktiken innebär att barnen tvingas tillbringa sina dagar i miljöer präglade av våld, hot och övergrepp, och där få eller ingen pratar svenska.
Att föräldrar vill att deras barn ska ha en lugn och trygg skolgång, med arbetsro och fungerande utbildning ser Pleijel som ”ett problem” som stadspolitikerna ”behöver komma åt”.
– Vi vill försöka stimulera föräldrars val i grupp. Få dem att tänka – hur bidrar jag till segregation? Och vad kan jag göra åt det? En förälder i dag kanske tänker – oj, det är bara mitt barn som har svenska som modersmål om jag väljer den här skolan, säger Karin Pleijel i Göteborgs-Posten.
– Men om man istället samlar föräldrar i grupp, och aktivt stimulerar dem att göra ett gemensamt val som främjar integration, då blir de inte lika oroliga. Det kan göras under öppet hus till exempel. Om man uppmanas att inte gå hem till sitt eget rum och tänka där, utan istället göra skolvalet tillsammans med andra föräldrar, då har man större möjlighet att bryta de vanliga mönstren.
Så det är föräldrarna som förväntas känna ansvar för segregationen i samhället? Och ska barnen lösa segregationsproblemen? Så kan det vara i Miljöpartiets värld – men så är det inte i den verkliga världen, där vi andra bor. I den vanliga världen ligger ansvaret för den förda migrationspolitiken – och dess konsekvenser – på de politiker som ägnat de senaste decennierna åt att försöka förverkliga sin mångkulturella vision. Politiker som Karin Pleijel.
I den vanliga världen kommer föräldrar därför att fortsätta göra det som vanliga föräldrar gör, nämligen att försöka ge sina barn de bästa förutsättningarna att växa upp till harmoniska och välfungerande vuxna. För ansvarsfulla föräldrar innebär det ändå att barnen ska känna sig lugna och trygga i skolans vardag, oavsett vad politikernas visioner säger.
Om miljöpartisterna vill offra sina barn på ideologins offeraltare står det givetvis fritt att göra det, men journalisten ställde inte en enda kritisk följdfråga angående lämpligheten av att hålla ”aktivt stimulerande gruppmöten” för att övertyga föräldrar att låta sina barn lösa problem skapade av politiker. Av detta drar jag slutsatsen att det var lika normalt och oproblematiskt för journalisten som för miljöpartisten att betrakta barn som ett integrationsverktyg.
Media och politik har samlats i kampen mot folket och de som fortfarande tvivlade på det på måndagskvällen fick snart en ny möjlighet att övertygas.
Död av bensinskatt
Samma dag som Miljöpartiet förespråkade införandet av integrationstaktiska barnoffer höjdes bränslepriserna i Sverige igen, och de redan rekordhöga priserna blev ännu högre. En liter diesel kostar nu 21,52 och en liter 95 oktanig bensin kostar 19,54 svenska kronor. Att fylla tanken med 50 liter diesel är idag 126 kronor dyrare än vid årsskiftet och över 300 kronor dyrare än för ett år sedan.
Prisnivån beror inte främst på höga oljepriser. Nej, i Sverige är det ett politiskt beslut att svenskarna ska bli ruinerade av bensinpumparna. Genom ständigt höjda skatter, den så kallade reduktionspliktens krav på allt högre inblandning av dyra biobränslen (vilket också innebär att bilar drar mer bränsle) och skatter på skatter har riksdagen aktivt beslutat att resor och transporter ska bli allt dyrare.
För en familj på landsbygden där man är beroende av bil för att kunna jobba, köra barnen till skolan eller ta sig till mataffär och samhällsservice kan utgifterna öka med många tusen kronor per månad. Var ska de pengarna tas ifrån, i en familjebudget där vinterns elräkningar måste betalas genom banklån?
https://youtu.be/r2ffMyNJT_A
”Turbulent”, sa professorn
Någon på en redaktion misstänkte att det kunde blåsa upp till storm och att de därför var tvungna att agera. Kanske var förra lördagens enorma demonstration mot vaccinpassen fortfarande i färskt minne? Dagen efter kom därför den idiotiska förklaringen från de otrogna, i form av en intervju i Aftonbladet med Johan Rockström, professor i klimatvetenskap och chef för Potsdaminstitutet för klimatforskning i Tyskland. Professor Rockström meddelade att höjningarna av bensinpriset var något svenskarna måste förvänta sig. Priset på bensin måste öka och öka ännu mer, får vi veta. Det behövs för att ”rädda klimatet”.
– Vi är inne i den största omställningen av världsekonomin sedan andra världskriget. Om åtta år ska vi halvera utsläppen av växthusgaser, och inom en generation byta från fossila energikällor till elektrifiering av hela vårt samhälle. I den typ av förändring som vi nu precis går in i blir det turbulent, säger Rockström.
Turbulent? Är det professorns orwellska nya språk för missnöjd, hungrig, kall och fattig? Ja förmodligen. För så blir det i Sverige.
Rockström slår också fast att ”det inte är gratis” för svenskarna att rädda planeten, och det är förståeligt. Speciellt inte när den intervjuade professorn fortsätter att framställa det som något positivt att bönderna går i konkurs på grund av de skyhöga kostnaderna. Men professorn har en klassisk, vänsterpolitisk och värdebaserad korrekt lösning för att möta prisökningarna: Bidrag till folket.
De höga bränslepriserna] gör i sin tur att matpriserna måste öka, och när matpriserna ökar drabbar det låginkomsttagare. Man måste skapa sociala fallskärmar som kan hjälpa de mest utsatta i samhället, det är fullt möjligt, säger Johan Rockström.
Exakt vem som ska betala dessa bidrag till de hungriga svenskarna är oklart när allt färre har råd att resa till jobbet eller måste ägna dagarna åt att jobba som livvakter åt sina integrationsskapande barn. Men det blir allt tydligare att de grupper som anser sig hålla i taktpinnen för hur samhället ska utvecklas, inte prioriterar att svenskarna ska ha det bra, eller ens överleva.
Nej, folket kan mycket väl förlora sin fysiska och psykiska trygghet när de ideologiska projekten ska förverkligas – även om visionerna är helt orealistiska, som att skolbarn ska fixa integrationen eller att tio miljoner källsorterande svenskar ska ”rädda de klimat”, medan 1,4 miljarder kineser investerar mycket i kolkraft.
Men som sagt: Den vanliga världen, där de flesta av oss bor, är inte av intresse när visionerna ska förverkligas i Projekt Sverige.
Helena Edlund
https://www.youtube.com/watch?v=CA2n2fWX1Ss
Listan
Lämna ett svar