Hej bästa Lena ♥️🌻
Det är hjärtskärande att försöka ta in hur dålig/ svårt sjuk du är, och det hemska lidande du genomgår nu,samtidigt är du så stark,modig och en riktig kämpe,eller som jag ser det,en krigare i ande-själen,du ger inte upp där andra med liknande diagnoser hade givit upp för de har inget hopp,ingen kunskap,ingen erfarenhet på samma sätt som du har inom den asiatiska /indiska medicinen/alternativa behandlingar som vi här i Sverige är så utestängda/ ovetandes om överlag.
Kommer att tänka på min äldste sons sambo, vars mamma gick bort endast 53 år gammal,dottern var då 17 år gammal, hon drabbades av en aggressiv form av livmoderhalscancer,minns att jag pratade med kvinnan G och vi diskuterade och jag frågade henne finns det verkligen inte något ny behandlingsform för denna cancerform,nej svarade hon ,ingen läkare hade hört om något sådant, detta var drygt 19 år sedan,så sorgligt!
Känner inte till annat än det du berättat/skrivit om de indiska metoderna/boten för cancer i olika stadier,så känner trots allt att det finns hopp för dig Lena,det vill jag tro , och hoppas innerligt att du klarar detta. Så fint att du får så bra bemötande på sjukhuset angående ditt ”protokoll” du följer strikt,du blir lyssnad på och respekterad vad jag förstår.
En läkare skrev en gång till mig att Sverige är ett medicinskt u-land, men det kan du inte säga hur som helst.
Nordin, som skrivit boken ”Och cancern bara försvann” berättade om den ilska han bemöttes med, och vi hör rätt ofta inom UMS att ”om du är frisk nu har du väl ljugit i femon år då, ingen blir frisk!”
Min läkares attityd är rena rama guldläget!
Idag kom en stor vändning, jag sov fyra timmar i ett streck, inte bara i 50 minuter, och jag känner i kroppen att han har fått stopp på den infernaliska infektionen, framkallad av multiresistenta bakterier.
Doktorn anser att precis allt som nu flödar ut, lite ibland och mycket vissa dagar, kommer direkt ifrån tumören, och det säger honom att det jag har sagt om hur man behandlar dem i Indien kan stämma mer än väl. Vi kan nog anse att det finns inget jag har sagt eller visat, producerat av läkare, som han måste skaka på huvudet åt.
Prognosen är i mina ögon mycket god, jag vet exakt vad jag ska göra, och i hans ögon är det totalkört. Men de två väldarna möts nu, och talar med varandra, och han sköter smärtlindning och jag mördar tumörer.
Det hot som finns är ett plötsligt hjärstopp, inte troligt, EKG visar ett mycket starkt hjärta. Jag har också förbjudit återupplivningsförsök i det läget därför att jag vet var man hamnar; hel- eller halvförlamad som grönsak på långvården. Min journal är en aning ”osvensk”; hon ska röka, vi får inte ta henne till HIVA.
-Vi får se hur detta går, sa doktorn, det sista han sa när jag lämnade sjukhuset.
-Vi ses i min nästa bok, sa jag. (Strindberg som brukade säga det för att skrämma folk, inte riktigt min stil.)
