När samtal dränks i skratt
Neil Postman är en professor vid University of New York, som debatterar om TV, särskilt reklam-TV. Han intervjuades 1986 i tidningen ”Vi”:
”Genomsnittsamerikanen har sin teve påslagen åtta timmar per dygn….
– Det här, menar Postman, har lett till att amerikanerna i dag förmodligen är västvärldens med okunniga folk. Kommersiell television förmedlar nämligen inte kunskap, utan underhållning. Dess världsbild är fragmentarisk, kaotisk och falsk.
Det finns undersökningar som visar att allt fler barn i USA saknar förmåga till kritiskt och logiskt tänkande. Antalet analfabeter växer snabbt, liksom antalet alitterata – människor som lärt sig läsa och skriva, men aldrig använder den kunskapen.”
– Det blir mer komedier, biljakter, våld och sex i amerikansk stil. Det blir snabbt, ytligt, bildmässigt och underhållande. Detta är de ingredienser som lockar en stor publik och en stor publik ger stora reklampengar.”
”- Läskunnigheten i landet kommer att minska. Barnen blir dummare, mer obildade.
– En dominerande kommersiell teve blir förödande för det politiska livet. Innehåll och fakta i den politiska debatten förlorar sin betydelse. Det som räknas är ledande politikers framtoning och stil i teve.
– I dag förs politiska kampanjer i USA nästan uteslutande via trettiosekunders reklamsnuttar, säger Postman. Det kan ju vem som helst begripa att det inte går att förmedla något seriöst politiskt budskap på trettio sekunder.
– Den politiska reklamen spelar uteslutande på tittarnas känslor.”
”Kommersiell teve förändrar värderingarna i samhället. De värderingar som oavbrutet trumfas in hos alla är kommersialismens eget budskap. När televisionen, som i USA, nått samma maktställning som den katolska kyrkan hade under medeltiden, får kommersialismens budskap samma tyngd som en gång de tio budorden.
• Du skall inga andra gudar hava jämte konsumtionsguden
• Du skall förakta alt som är gammalt och omodernt
• Du skall oavbrutet roa dig
• Du skall undvika allt som är krångligt
• Du skall alltid och oavbrutet vara missnöjd på det att du må konsumera mer i hopp om att bli nöjd.”
”I boken ”underhållning till döds” tar Postman upp två av litteraturens mest kända framtidsvisioner – George Orwells ’1984’ och Aldous Huxleys ’Du sköna nya värld’.
– Det Orwell fruktade var människor som skulle förbjuda böcker. Det Huxley fruktade var att det inte skulle finnas någon anledning att förbjuda böcker, eftersom det inte skulle finnas någon som ville läsa.
– Orwell varnade för dem som skulle beröva oss information. Huxley varnade för dem som skulle ge oss så mycket information att vi blev passiviserade och självupptagna.
– Orwell fruktade att sanningen skulle döljas för oss. Huxley fruktade att sanningen skulle dränkas i ett hav av irrelevant information.
– Orwells värld är mycket lättare att känna igen och revoltera mot än Huxleys, säger Postman.
– Hela vår bakgrund har gjort oss beredda att känna igen och göra motstånd mot ett fängelse då portarna börjar slå igen om oss. Vi beväpnar oss mot det påtagliga förtrycket.
– Men vad händer om det inte hörs några plågoskrik? Vem är beredd att gripa till vapen mot en flod av underhållning? Vem klagar vi inför, när klagar vi och med vilket tonfall, då det allvarliga samtalet upplöses i fnitter? Vad finns det för botemedel mot en kultur som dränks i skratt?” Källa Jan Millds blogg
2015 – innan han fick sin heatstroke – bilden högst upp är då han
besöker inrikesministern i TRNC samman med mig och min chaufför
Lämna ett svar