– – – – –
GAMMALSVENSK HEDERLIGHET var nästan världsberömd när det begav sig. Man kunde glömma saker, gå ifrån saker, lämna kvar saker – och när man kom på det, med fasa som hastigt stormade upp i bröstet, var det bara att gå tillbaka och hämta tillbaks dem. Någon hade tagit hand om väskan, plånboken, vad det kunde vara. Någon hade lämnat in dem någonstans. ”Upphittat”, kunde det stå på en liten skylt vid en disk där en tjänande ande visste precis.
MAN VAR VÄL MEDVETEN om att detta var väldigt svenskt. Ordning och reda, respekt för andras egendom, förståelse för misstaget och glömskan samt en tveklös vilja att reparera skadan som aldrig hann bli skedd. Det var Sverige.
SÅ FINT var det naturligtvis inte ordnat i resten av världen, förstod man. I medelhavsländerna, dit man åkte i skytteltrafik – det skulle tränas språk, bildas och semestras (och ätas ickesvensk mat) – gällde det att hålla hårt i reskassan och alla övriga eventuellt lukrativa tillbehör, som kunde fresta de långa fingrar som smög omkring överallt. Det visste man.
NÄR EN SKARA BARN och jag hade suttit på en uteservering på ett torg i portugisiska Lissabon och intagit sol och ett fröjdens mellanmål, hände det som inte fick hända. Jag reste mig med ungarna, som snällt tackat för fikat och stod förväntansfullt öppna inför nästa äventyr, och vi stegade iväg, glada. Och jag gick ifrån väskan. Jag glömde den!
HUR I FRIDENS NAMN kunde jag glömma väskan?! Inte tänkte jag på det på en lång stund heller. Det kokta fläsket hann stekas många gånger om, innan jag upptäckte det absolut oförlåtliga jag gjort.
HANDVÄSKA HAR ALDRIG ingått i min utrustning. Det har bara inte blivit så. Innan jag alls hade något att förvara i en eventuell handväska hade jag fått så många barn, att en handväska ändå aldrig skulle räckt till. Jag tog ju hand om dem själv. De var med mig överallt. De dumpades ingenstans, utom tre timmar i lekskolan, när de fyllt fyra år. Fram till fyra är det rätt många år. Skulle de ut och vallas, hela skocken, vilket de skulle vareviga dag och i alla väder, och då menar jag alla väder; annars fick jag ohyggligt dåligt samvete och förlät mig inte, så att bli sjuk stod inte på agendan. Att vara mor till ett antal små barn, som man sköter om själv dygnet runt eftersom ingen annan gör det, är utomordentligt bra för hälsan.
MEN VAD RYMMER en handväska? Platt intet. Jag behövde medföra en blöja eller två, fuktig tvättlapp modell större i plastpåse, nappflaska med för årstiden lämpligt innehåll – kanske säkrast att ta med två – liten extratröja (om utifall att), portmonnä, nyckelknippa, litet miniblock med penna (för utifall att), torkhandduk modell mindre samt säkerhetsnål, gärna två, och en snörstump. Med små barn på promenad vet man aldrig när man behöver en snörstump. Gudskelov fanns inte mobiltelefoner på den tiden!
LÄNGE DROG JAG MIG FRAM på en tygpåse, men när vi sedermera började resa och bland annat hamnade i just Portugal, slog jag på stort och inhandlade en öppen, vacker halvstor bag i mönstrat ljusgrönt med välvda trähandtag, som var perfekt; man kunde till och med hänga den i trähandtagen över axeln och fick på så vis händerna fria för handhållande av liten skock. Väskan döptes raskt till Portugalväskan. Vi var alla riktigt glada åt den. Där förvarade jag alla resehandlingar, alla pengar, kartor och övrigt organisationsmaterial liksom allmän nödutrustning för kommande eventualiteter. Och höll järnkoll. Utan Portugalväskan hade vi inte kommit långt!
OCH SÅ GÅR JAG IFRÅN den. Jag glömmer den på en stol vid ett bord på en överfull uteservering på ett torg i Lissabon. Och märker ingenting. Förrän det är för sent, flera tänkbara stöldräder om.
VI GICK TILLBAKA, modstulna. Så god kunde väl inte Gud vara att den fanns kvar… att någon hade tagit hand om den så länge… ograverad, om man säger… Nej, en sådan nåd förtjänade jag inte, som jag burit mig åt. Och de stackars oskyldiga barnen skulle få lida svidande illa av min försumlighet. Jag gick med tårar i ögonen, så ledsen och arg på mig själv att hoppet inte fick ens en tumnagels plats.
NÄR VI KOM FRAM till bordet där vi suttit, som till min förvåning var ledigt just då med alla stolarna tomma omkring, vågade jag först inte tro mina ögon. Portugalväskan fanns kvar! Oberörd och orörd låg den där på stolen med sin svällande buk och såg nästan ut som om den log.
”DET ÄR JU PRECIS SOM I SVERIGE!” utbrast en glad unge förtjust.
Två år sen
Lämna ett svar