Det undrade man då bilen kom också. En ny sak eller företeelse måste uppstå först, sen kommer lagstiftningen.
Den första praktiskt användbara bilen uppfanns av den tyske ingenjören Karl Benz. 1885 byggde han en trehjulig vagn försedd med en baktill monterad encylindrig bensinmotor. Motorvagnen visades för allmänheten 1886, samma år som Benz fick den patenterad.
År 1900 registrerades Sveriges första personbil, den tillhörde Knut Bonnier.Då ”Förordningen om automobiltrafik av den 21 sept. 1906” trädde i kraft, skulle en Automobil vara försedd med ett ”… särskilt ordningsnummer, hvilket, jämte en gemensam, länet betecknande bokstaf, utgör automobilens igenkänningsmärke”. I Stockholm registrerades A 1 på kronprinsen, i Göteborg O 1 på konsul H. Grebst och i Malmö M 1 på byggmästare Frans Andersson. Fram till 1972/1973 bestod svenska registreringsnummer av en länsbokstav för det län där fordonet hör hemma följt av en till fem siffror, med undantag av Stockholms stad som hade A och Stockholms län som hade B (Stockholms stad ingick inte i Stockholms län förrän 1968 utan lydde under Överståthållarämbetet). Om ett län hade fler än 99999 inregistrerade fordon utökades länsbokstaven med ett A och i förekommande fall med ett B. Numret 1 var i många län reserverat för landshövdingens fordon, med undantag för Stockholms stad där A 1 var kungensfordon. Systemet byggde på att varje län höll ett register över samtliga fordon i länet. Skyltarna var vita med svart text. Under lång tid tillverkade bilägarna dem själva genom att köpa en plåt och siffror som fästes på plåten.
Redan 1906 infördes kravet på körkort i Sverige då med mycket skilda krav än vad som är fallet idag. 10 år senare, alltså 1916, kom de första riktiga lagkraven på vad en förare av motorfordon skulle kunna. Kunskap om fordonet och de fåtal trafikregler som fanns var det som krävdes.