Ett en natt satt jag och skrev, ena sovrumsdörren öppnades, och Anna kom ut synbart yrvaken, på väg till toaletten frågade hon mig om hon kunde ge mig te eller kaffe, och jag sa nej tack. När hon kom ut från toaletten sa vi god natt och efter nån minut hämtade jag en kopp hett vatten, vi har en vattenautomat, och tog en tepåse.
När de sen kom från jobbet ville de tala med mig, jag såg att det var något allvarligt, och Anna tittade på Abdul, knuffade lite på honom, och han tog till orda.
-Anna frågade om hon kunde ge dig te eller kaffe i natt, då hon kom upp och såg att du arbetade, du sa nej, men vi tror att du tog det själv sen. (Underförstått; Hur många gånget måste jag säga att du får inte göra den typen av arbete?!? Ditt jobb är att vara vis. Vi kan dö annars!)
-Annas fråga väckte lusten efter te, efter ett tag. Just då hon frågade var det inte så.
Jag berättade det hela för min svenska granne, som precis fått Abduls hjälp att bära en tung fläkt, och hon sa:
-Ja, du har det verkligen hemskt… Jag skulle mer än gärna vilja ha två kids hemma, dock ej svenska normalkids.
Jag nämnde för henne att svenska vänner och bekanta hade varnat mig från att släppa in en 25-åring och en som är 32 år i huset med motiveringen att jag skulle få enormt mycket jobb med städning, mer disk, dramer, osv.
I verkligheten har jag inte gått ut med en soppåse på 7 månader, än mindre städat eller tömt nån diskmaskin. Jag har dock varit vis och klok rätt många gånger, och till deras förtjusning får de samma svar av mig som av Annas föräldrar.
De har tre äldre, och jag är 20 år äldre än Annas föräldrar, de är rika!
Mannen talar engelska efter nån minut.
Lämna ett svar