Texten kom i form av ett lästips till mig, från en kollega, i min Messinger på FB. Det är nog på gränsen att jag får publicera den som en anonym text men dels lyder jag under fair use-reglerna i TRNC, och dels är vi slutna.
Den handlar om den numera avlidne, tidigt avlidne kollegan Harning, som dog pga sitt omfattande missbruk.
Harning är den ende människa jag har klappat till rakt över nosen
Han nöp mig i baken, jag vände mig om, och sopade till.
-Du kan inte vara kontorist, är du författare, som är så liten? (158 cm lång och på TV ”jämt” samt det året även som T-banereklam, med mera.)
Några år senare fick jag, och alla andra, ett vansinnigt brev som gick ut på att alla författare borde flytta till Vallentuna eftersom de har Stockholmsregionens bästa Systembolag.
Sen tröstade jag lite folk, som fått hem honom, och han vägrade flytta ut, och då han hade supit ihjäl sig skulle jag framträda i Umeå, signera i nån bokhandel där, men de vågade inte låta mig bo i bokhandelns gästrum. Ny regel; inga författare fick låna det längre, hotell…
Harning hade parkerat sig där i fyra månader, och vägrat flytta ut.
Han hade garanterat inte rest sig och gett en gammal människa en plats i säkerhet, no way. Och han hade garanterat inte förlagts i nått annat land än i Sverige som tidigt 70-tal gick in för att förlägga missbrukare.
I slutet av 80-talet åkte alla som kunde tänka ut med huvudet före och vi fick pallböckerna från USA, och den stora amerikaniseringen drog igång på allvar.
Idag är författare ett lågstatusyrke, och tvärtom mot i TRNC:
-Aha, är du författare, hur mycket knarkar du då?
Ingår i lilla schemat vi använder; förakt mot alla intellektuella ska skapas.
Kollegan Torbjörn Säfve, som nämns i texten, var också i vårt hus, och var djupt medberoende till Harning, vilken kan skönjas i texten nedan, och vi ser att den är också skriven av en författare som är såväl medberoende till Harning som missbrukares försvarsadvokat.
Vi får veta att Harning söp för han ville fly. Nej, han söp för att han var alkoholist, och förlaget borde ha utövat sin makt, om de hade velat honom väl, och krävt behandlingshem först, trycka på tryckstartsknappen sen.
Harning blev, som alla andra, grovt utnyttjad ofta på samma sätt som han utnyttjade folk på det sätt missbrukare gör, och hela tillståndet romantiseras ofta i Sverige, där de medberoende förmodligen är ett större problem än de aktiva, och den gruppen ligger bakom att vi ofta kallar riket för ett Dårhus.
Symptom medberoende som leder till att allt normalt blir onormalt och vice versa.
”ANDERZ HARNING
Det har blivit tystare i landet Lagom. Det är som om lättmjölksfolket, fiberfarbröderna och antikolesteroltanterna lyckats ta över det mesta i Mosterlandet sedan Anderz Harning drog sin sista suck av vredgad vrede och vrålade fram sitt sista gapskratt med hela kroppen.
Han brukade ibland ringa från Lissabon, där han då bodde, alltid mitt i natten, vid tvåsnåret ungefär. Han ville väl vara säker på att man hade somnat in ordentligt. ”Hur är det däruppe i det förbannade fogdelandet?” skreksjöng han från Lissabon och skrattade så att telefontrådarna bågnade och riskerade brista någonstans i Tyskland – i Ruhrområdet ungefär.
Han älskade att få höra hur februariblåsten ven om alla rödfrusna öron uppe i Svedala, om hur slasket dröp kallt och blött i skorna så fort man vågade sig utomhus. Han frossade i den nya korkade regeringens nya korkade förslag. Dumbommarnas saliga sammansvärjning var ju hans levebröd. I Dagens Nyheter skrev han varje söndag sitt kåseri med glatt humör och – givetvis – med en bödels stillsamma temperament.
Till Sverige kom han i regel svepande en gång om året med de första höststormarna. Han kom inblåsande så att det passade att mellanlanda i Göteborg, där han vällde in på bokmässan för att sätta lite sprätt på tamfåglarna som kacklade och stänkte i den lilla litterära dammen. Det tyckte Anderz Harning var roligt – riktigt roligt. Då njöt han när timmarna blev sena och de andra gästerna i baren inte längre kunde fokusera blicken eller tala tydligt.
Sista gången jag träffade Harning hade sin upptakt på Bokmässan. Han höll hov som han plägade göra. Basrösten fick glasen att skallra och skratten att runga. Få kunde berätta en historia lika träffsäkert som Anderz Harning. Aldrig långrandig, aldrig seg i repliken. Nej, snabbt och kvickt högg han som en livsfarlig reptil. Och den tunga, feta kroppen gungade som ett massivt berg av dallrande späck när skrattet rullade fram över krogborden.
Han tyckte om att uppträda, att ikläda sig en roll. I det avseendet var Anderz Harning en äkta estradör.
Några dagar senare träffades vi i Stockholm. Självfallet på en krog, just denna låg uppe på Söders höjder. Anderz Harning satt redan nedvält vid ett hörnbord och drack ivrigt öl när jag punktligt klev in i värmen. Han verkade ha suttit där ett bra tag. Han var i livligt samspråk med två kvinnor. Harning var sannerligen inte vacker, men han ägde en karisma som kunde få vilket solarium som helst att slockna. Han ägde dessutom något sällsynt, något nästan gammaldags gentlemannamässigt – nämligen charm.
Egentligen skulle vi träffats på KB – alltså Konstnärsbaren på Smålandsgatan, inte Kungliga Biblioteket – men då kom Harning plötsligt ihåg att han var portad där. En gång när det nu kan ha varit kastade Harning ut Frank Baude – partiledaren för Kpml – genom det stora fönstret. Det hör kanske till saken att fönstret inte var öppet när Baude passerade på väg ut till trottoaren.
Efter några timmar i krogvärmen skulle vi vidare. Det bestämde Harning. Vi skulle till hans vänner där han bodde under sitt Stockholmsbesök. Taxi beställdes och sent omsider – en rejäl sup och två starköl senare – åkte vi till Heleneborgsgatan. Tre trappor upp. En finsk författare och hans unga hustru tog emot. I kylskåpet, ett stor och modernt kylskåp, fanns enbart vinflaskor. Ingenting annat, inte ens en gammal tub senap. Hela kylskåpet var proppfyllt med billigt vitt vin. Dessa tömdes – alla utom en flaska som ensam låg kvar och skvalpade längst ner. Den skulle Harning ha imorgon bitti. Kvinnan i sällskapet drack inte. Jag tror hon var nykterist. Nu var det dags att ånyo gå på lokal. Anderz Harning krånglade med möda på sig ett par nya byxor, med viss handgriplig hjälp och assistans av den unga kvinnan. Han stack sedan fötterna i ett par fula, slitna och bruna tofflor. Ut gick vi i höstmörkret och före vi ens hade satt oss ner stod fyra öl och två åttor besk på krogbordet.
När jag sedan efter ännu några allt dimmigare timmar sade att jag måste åka och lägga mig i Solna skrek Harning som nu var ännu större, ännu väldigare och ännu högljuddare: ”HAN KLARAR INTE MER! HAN KLARAR INTE MER! DAGENS UNGDOMAR ÄR ENA DJÄVLA VEKLINGAR!”
Nu vill jag tillägga en sak. En kväll, som blev natt, och klockan drog mot halv två bortom Svampen ner mot vattnet, Strömmen, lutade Anderz betänkligt; hängande ögonlock, en kropp som helt övertog stolen vilken tycktes försvinna i ett berg av, ja Harning, då tog han en sista sats, för den dagen, och tittade mig stint – jag nästan stint – i ögonen och sluddrade: ”Jag ger mig.”
Jag fick hjälp att beställa taxi. Anderz Harning kvicknade till i nattkylan utanför Riche och satte sig i baksätet och sade, klart och tydligt: Heleneborgsgatan.
Jag åkte till Näckrosvägen och somnade där jag vaknat, och smygdruckit tre deciliter vispgrädde på förmiddagen (annars hade jag varit förlorad).
Telefonen ringer. Jag svarar på en telefon som inte var min.
”Det är Tobbe”, alltså Torbjörn Säfve som ringde från Malmuddsvägen i Luleå, och rösten sade: ”Hur fan lyckades du med det? Supa Anderz under bordet. Hur lyckades du?!” Sakligt tonläge, vänligt med bestämt.
Jag vill gärna veta hur Torbjörn Säfve – i Luleå – fått veta vad som hänt, i Stockholm på några få timmar. Svar är välkomna.
Det märkliga med Anderz Harning var, att det bakom denna bullriga och buffliga fasad fanns en hjärtevarm människa. Han var helt enkelt snäll som ett spenabarn. Och det verkligt egendomliga, det mänskligt stora med honom, var att han även vågade visa den sidan. Det var inget han ständigt dolde bakom sin lite påfrestande machoattityd. Han tyckte om att ha roligt. Han trivdes i rollen som hela Mosterlandets alldeles egen gossen Ruda. Men snäll var han också.
Han ville vara en människa, en äkta människa.
Samtidigt drevs han av en helig vrede, en lidelse för rättvisa, av vad som var rätt och riktigt; en svensk vrede som idag tycks såsom bortsopad av främmande sophelikoptrar och antiseptiska pedagoger som med ett vänligt valiumleende kan kväva och välta omkull vem det vara månde. Han avskydde myndighetspersoner som förborgade bakom sitt skrivbord missbrukade makten de var satta att utöva. Skattefogdar, poliser, läkare – det spelade ingen roll vad de var, utan det väsentliga var hur de skötte sin uppgift. Han brukade rekommendera att beställa fram alla offentliga handlingar om den ”byråkrAAAAAt” man skulle träffa.
”Sitter du där med alla hans betyg i knäet, med papper på hans militärtjänstgöring, hans självdeklarationer, böteslappar och allt vad det kan vara, då blir balansen genast lite bättre. ’Jasså, du klagar på min deklaration. Jag ser här att du under hela skoltiden fick knappt godkänt i matematik! Kanske är det där skon klämmer?’ Det skapar en bra stämning.”
Också det där oefterhärmliga skrattet igen. Det tog liksom sats långt nere från tårna på honom, skakade sedan om hela magen innan det rullade ut genom munnen som en kraftfull stormvåg.
Han ringde en annan natt, ett år eller så efter vi träffats i ett allt dimmigare Stockholm. Klockan var nog halv tre.
”Vad GÖR du?!” ekade det på en knastrig telefonlinje.
”Jag sov.”
”Vet du vad JAG GÖR?! Jag är i Kairo. Det blev under femton grader i Lissabon så jag höll ju på att frysa ihjäl. Nu sitter jag här i Kairo. Jag svettas i bara underkläderna. Jag sitter här på taket och ÄTER OSTRON. De riktigt SPRATTLAR i skalet.” Därefter hördes hur Harning hällde i sig ett ostron och sköljde ner det med någon dryck Socialstyrelsen avråder ifrån att ens använda som motorbränsle.
Sedan följde de sedvanliga utfallen och de nyfikna frågorna. ”Vad har han gjort? Har hon sagt något? Varför händer det aldrig något därhemma? Är ni MOGADONDROGADE allihop eller?”
Jag funderade redan då, och har sedan tänkt flera gånger på varför Anderz Harning söp så hårt. Men han visste vad han gjorde. Han var medveten om att varje fet mattugga han tog, att varje ny flaska han tömde, var att spela rysk roulett med döden som ende vinnare. Men jag tror inte att han hade något val – bokstavligt talat. Det var flaskan eller dårkistan. Däremellan fanns inga alternativ – ja, förutom då att av vitklädda snorkiga doktorer bli en nerdrogad och förvandlas till en sinnesslö halvexistens som vacklade runt hemma i Hudik mellan fiket på Konsum och tevesoffan i folkhemmets lilla grå betongmodul.
Ty bakom rollen ”Varning Harning”, bakom bullret och skratten, fanns den evigt närvarande ångesten, en ångest mörk och djup såsom självaste graven. Det var därför Anderz Harning drack. Han försökte fly. Men aldrig att han blev fri från fasorna som sträckte sig efter honom från barndomsåren. Uppväxt under en nazistisk styvmoders tyranni som i princip pryglade honom varje dag. Som väckte Anderz mitt i nätterna, släpade in honom i badrummet, spolade honom med växelvis kallt och varmt vatten. Då bet rottingen med dess ditnitade metallbitar bättre. ”Passa dig så att du inte åker upp genom skorstenen”, var ett av styvmoderns favorituttryck. ”Missfoster”, ”din vita lilla jude” var andra vänliga tillmälen.
Dagen då Hitler tagit livet av sig, var hon så bitter och hatisk att hon försökte fånga Anderz som sprang för sitt liv för att kastrera honom med faderns rakkniv. Böckerna som Anderz Harning skrev om sin uppväxt, ”Asfåglarna” och ”Stålbadet”, kommer att leva vidare. Det är stark, gripande och äkta litteratur.
Femton år sedan, Anderz Harning blev bara femtiofyra år. Han dog på Mölndals lasarett. Det är tyst i landet lagom. På minnesstenen, som restes av hans vänner, står de ord som Harning själv ville ha inhuggna:
VAD VAR DET JAG SA!”
NN
Klicka 2 ggr så blir utvecklingskurvan stor
