En läsare vill ha min bedömning ang krigsrisken, och ett krig är oundvikligt, eftersom man vill ha ett, ingår då -ismen byggs.
Vi lär inte be ryssen om ursäkt för att vi har omringat dem med kärnvapen.
Jag gissar att det bryter ut ett krig, efter sommaren 2025, typ i september, det är en hel del som ska byggas upp nu, och vi ska in i NATO, så det blir inte i morgon.
En krigshets ska byggas upp i befolkningen, och den går ut på att ryssen är dum, och ska ha spö. Man lär tiga om att vi har brutit mot Minskavtalet. Få lär se på Sverige som en kriminell terroriststat. Det kriget slutar med att staten Sverige förintas. Jag kan tänka mig att Finland och Norge också förintas, och går upp i Ryssland.
De som har varit dumma på allvar mot krigsbyten kommer att bli krigsbyten själva, osv. Man blir alltid som de man föraktar, det är bara en fråga om tid.
Publicerades 16 okt 2022
-Inget för känsliga, men årtiondets kanske viktigaste frågeställning
Förutom att lära sig hantera radioaktivitet, och kunna läsa av den via en mätare, så är det dags att fundera över var man inte ska befinna sig.
Storstäder, och där vi tillverkar vapen, är inga hälsosamma ställen i en krigssituation. Sverige är den tredje största leverantören av vapen i hela världen, och nedan kommer en text i repris; ”Dom över Sverige”.
Det är begåvat att ta den intill sig, liksom video 1+2, likt en psykologisk förberedelse därför att panik är det som lär knäcka lejonparten. Den bör inte infinna sig om man är förberedd, och vet vad man inte ska göra, och har gjort det man bör göra i förväg – om det smäller, och smäller det inte har man ändå lärt sig viktiga saker.
I var mans ägo en Geigermätare
De flesta är inte ens medvetna om att vi har krigat aktivt i Mali, eller hjälpte USA att bomba Bagdad, samt hjälpte till i rånet av Libyen eller att vi är det enda landet som har legaliserat ISIS flagga.
Men de som är det inser att vi kan inte stå på som vi gör hur länge som helst.
Det märkliga är att vi är så goda, så vi kan till och med kosta på oss att ta in unga män i vapenför ålder, vars föräldrar vi kanske har dödat, för de ska väl ändå förstå att vi är goda???
Avståndet mellan självbilden och verkligheten är ett fall för psykoanalytikern.
Regimer ställs till svars först då de har fallit i allmänhet, många tyskar var förvånade efter kriget, och ännu fler svenskar lär bli det; hade inte en aaaning.
Jag tar upp en 50-tals författares skrifter främst för att frågan om man ska emigrera, ta fram k-pisten eller vifta med en vit näsduk, den dag det smäller, är rätt avgörande.
Jag ser också rätt ofta nån slags önskan om att ryssarna ska rädda oss ungefär, jag själv har aldrig upplevt en invasion, men vänner har.
Det närmsta jag har kommit var en helg, för nu kanske tio år sen, då södra sidan påstods vara på väg upp, och det väcks känslor vi normalt sett aldrig har. Dagen efter sades det att det var ett missförstånd. Jag lär dock aldrig glömma den helgen, så länge jag lever.
Texten får gestalta nån form av ”verklighet” i sammanhanget.
Dom över Sverige
av Birger Claesson, 12/12 1950, och hans skrifter dyker upp på Bokbörsen ibland.
Jag hade legat vaken en stund vid fyratiden den 12 december och var färdig att stiga upp, då jag fick se en stor, vit gestalt.
När jag fick se den komma mot mig, blev jag förskräckt och skälvde till i hela kroppen.
Jag var nämligen i fullt vaket tillstånd. Men då hörde jag honom säga:
– Frukta icke! Du är högt benådad mitt i din andliga fattigdom. Och jag vill visa dig, vad som ska ske med Nordens folk den sista tiden i denna nådeshushållning.
Så fick jag se och höra följande:
Jag fick se främmande härar anfalla Umeå. Och hela Umeå blev jämnat med marken. Varifrån de kom kan jag inte säga.
Sedan fick jag se främmande härar anfalla Östersund. Det var ett anfall från luften, som jämnade så gott som hela Östersund med marken.
Det såg ut som fienden ville åt Östersund mest för att få ett högkvarter där.
Men den svenska armén höll fästet, så att de inte kunde inta staden, men de fördärvade den mycket svårt.
Så fick jag se ett anfall från havet, varvid Härnösand anfölls, men från en ö, som heter Hemsö, där det svenska kustartilleriet har samlat ganska stor militär styrka, besköt man fiendehären.
De höll fästet också där med hjälp av svenska flygvapnet. Men mellan Örnsköldsvik och Härnösand såg jag massor av soldater, som kastades ut från flygplan och som föll ned som parasoller i stort antal, i hundratal, ja, kanske i tusental. De hamnade på en plats mellan Örnsköldsvik och Härnösand.
Jag hörde en röst ropa:
– Den platsen heter Veda, varifrån de anföll svenskarna i Härnösand och ockuperade hela staden.
Det blev en överraskning, ett anfall som svenskarna inte hade räknat med, i ryggen, medan de försökte hålla fästet utåt havet.
Sedan fick jag se ett anfall, som skedde samtidigt med anfallet mot Umeå. Det var ett anfall mot Göteborg och det anfallet var så fruktansvärt, att på några få sekunder – naturligtvis bara i synen, det är klart att det tar längre tid när det sker – så låg hela Göteborg jämnat med marken.
Den svenska militären kunde inte hålla stånd i de yttre bevakningarna i skärgården utan var tvungen att ge vika.
De främmande militärerna tog de svenska befästningarna, där de ställde upp sina vapen och besköt Göteborg.
De svenska marktrupperna och kustartilleriet gav vika ända till Kungälv. Där bet de sig fast och fick förstärkning från ett annat håll och höll fienden därifrån hela tiden.
Sedan såg jag, att samtidigt med detta anfall var det också ett anfall mot Malmö. Men Malmö intogs och det såg ut, som om inte ett hus ramlat.
Det blev också utropat som en fristad och alla invånarna, som stannade i staden, skulle behandlas lojalt.
Men samtidigt som det skedde, såg jag en stor, bred rad av små båtar, förmodligen invasions båtar, i fem rader efter varandra, komma på en sträcka, som jag inte riktigt kan beräkna.
Invasionen av de främmande trupperna skedde mellan Trelleborg och Ystad.
Samtidigt som de fientliga trupperna steg iland mellan Trelleborg och Ystad, höll de fientliga trupperna den svenska armén bunden genom ett anfall mot Falsterbo, som försvann fullständigt.
Sedan försvann trupperna. Jag vet inte, vilka vägar de tog, men de uppenbarade sig igen och då hade den svenska armén fått ge vika till Hässleholm.
Men där gjorde svenskarna ett fruktansvärt motstånd och några av de fientliga härarna stupade.
Jag såg också två stora män, som jag förstod var generaler e.d. – de bar sådana uniformer.
De var främmande generaler och den ene sa på mycket dålig svenska:
– Om jag hade vetat, att svenskarna hade bitit ifrån sig så fruktansvärt, skulle jag ha gjort invasionen på ett annat sätt.
De hade förmodligen förlorat mycket folk. Fienden kom inte längre på det hållet.
Sedan såg jag samtidigt med dessa anfall ett anfall mot Stockholm. Det var en främmande flotta som anföll.
Den tänkte ta sig in genom Vaxholm och där mötte den ett fruktansvärt motstånd från den svenska flottan och av det svenska kustartilleriet, som besköt fienden från land, förmodligen från Oscar Fredriksborg.
De sköt ner en del av denna flotta och jag hörde en röst säga:
– Det skedde i Oxdjupet.
De fartyg som retirerade sköts också ner och det fanns till slut inte ett fientligt fartyg kvar.
Och som ett tecken på var själva striderna var, fick jag se en liten fyr, som jag själv inte känner till.
Det stod att läsa på fyren: ”Brödstycket”. Strax intill den fyren skedde det stora nederlaget för fienden.
Den här lilla fyren är troligen en oansenlig fyr. Man hör aldrig talas om den och få människor torde väl veta att den existerar.
Jag hade inte en aning om dess existens, men häromdagen gick pastor Alvar Blomgren i Örebro och jag upp till Örebro Bibliotek för att ta reda på, om denna fyr fanns.
Vi fick fram en del böcker och då vi talat om vad vi ville ha reda på, fick vi fram en atlas. Så fort vi öppnade den, fick broder Blomgren omedelbart syn på Brödstycket!
Vi fick också närmare se var fyren var belägen. Detta, sade Herren, skulle vara ett tecken, att det skulle ske, som jag sett.
Det fruktansvärdaste av allt var, att många hundra flygplan ifrån den främmande hären satte in ett anfall från luften, samtidigt som anfallet från havet och därför led Stockholms stad stora förluster genom beskjutningen ovanifrån.
Staden blev inte intagen av fiendehärarna men blev kolossalt ramponerad och en stor del av civilbefolkningen, som hade vägrat att evakuera eller inte hunnit med det, förgicks fullständigt under ruinerna.
Så såg jag också ett anfall från havet mot Västervik och det kom så överraskande, att där steg de främmande härarna iland, men inte förrän Västervik låg så gott som jämnat med marken.
Där kastades också marktrupper in, som marscherade inåt landet. Jag såg dem inte mera sedan, förrän jag åter fick se dem i närheten av Söderköping. Och då hörde jag en röst ropa:
– Marsch mot Norrköping!
När härarna försvann, som släpptes i land i Västervik och under uppehållet där, innan jag såg dem i Söderköping, fick jag en vision av hur civilbefolkningen hade det i de olika städerna i vårt land.
Jag såg hur fiendens soldater gick in i husen och drog ut våra kvinnor, medan kvinnorna skrek hysteriskt och ropade på hjälp.
Jag såg också, att i gathörnen stod folk samlade, även äldre civila svenska män, men de kunde inget göra, fast de såg hur kvinnorna släpades bort under rop av hjälp.
Soldaterna skrattade åt dem och sa på bruten svenska: – Ingen hjälper er. Inte ens Gud i himmelen.
Så fick jag se Sundsvall med invånare bli fruktansvärt behandlade av fiendehärarna. Det var ett anfall från havet som kom, och samtidigt som svenskarna var uppehållna med detta anfall, släpptes trupper ned från luften.
De marktrupper, som hade släppts ned mellan Örnsköldsvik och Härnösand, hade marscherat genom Härnösand och återstoden av dem sällade sig som förstärkning till fiendehärarna i Sundsvall.
Det var alltså fem platser, som i min syn fick ett gemensamt anfall på samma gång. Det var Umeå, Göteborg, Malmö, Stockholm och Västervik.
Sedan fick jag se Nyköpings stad översvämmas av främmande härar och dessa marscherade i tre riktningar och den ena riktningen såg jag gick mot Katrineholm.
Sedan fick jag se anfallen ifrån luften. Den vita gestalten drog sig undan, ställde sig bakom mig och jag fick se anfallen, som de i verkligheten blir.
Och jag hörde rösten ropa: Kumla, och så jämnades Kumla med marken med ett fruktansvärt dån.
Det var massor med flygplan, som kom. Det fanns bara tre hus kvar i Kumla mot Stenehållet till.
Då hade också Kvarntorp redan förintats och sträckan mellan Kvarntorp och Kumla.
Hallsberg såg jag på ett dunkelt sätt, men det såg ut som om Hallsberg hade farit mycket illa, även det.
Sedan hörde jag rösten ropa: Örebro. Då fick jag se Örebro stad som en enda stor ruinhög, grushög på grushög, stenröse på stenröse.
Mer än halva staden gick under, men det såg ut som om en del av staden skulle vara kvar åt Lindesberg- och Arbogahållet till.
Sedan hörde jag rösten ropa igen: Fagersta. Och så var det samma dån där. Det var ett fruktansvärt anfall från luften och jag fick se hela Fagersta jämnat med marken.
Inte ens Västanfors järnvägsstation, numera Fagersta Central, var kvar. Och bron, som går över Västanforsån, höll de fientliga trupperna på att reparera.
Sedan hörde jag rösten igen: Avesta. Och Avesta blev jämnat med marken. Sedan samma röst igen: Sandviken. Och Sandviken blev det inte heller någonting kvar av.
Gävle såg jag på ett mycket, mycket dunkelt sätt. Jag kan inte säga, om staden blev ramponerad, men jag har en förnimmelse av att jag även där såg en hel del ruiner.
Sedan fick jag höra rösten igen och nu ropade den: Bofors. Det blev ett våldsamt anfall från luften.
Men den ena fientliga flygplanet efter den andra ramlade ner och Bofors gick så gott som oskadad ur striden. Hela fabriksområdet var oskadat.
Det var några få hus, som blev ramponerade men inte på grund av anfallen utan på grund av nedslagen, ty en del av planen exploderade och tog omgivningen med sig.
Karlskoga såg ganska oberört ut. Förmodligen gick det ur striden utan några som helst skador.
Sedan fick jag höra rösten ropa igen: Borlänge. Då jämnades Borlänge med alla dess förorter fullständigt med marken.
Därefter blev det kolsvart, det blev alldeles svart över hela landet och strax hörde jag rösten ropa:
– Mörker faller över hela världen.
Då fick jag höra ett stort jämmerskri bland folken. Så såg jag en ljusstrimma ovanför allt mörker och ur mörkret såg jag en stor skara vitklädda gestalter ryckas upp mot ljusstrimman.
Därifrån hörde jag en underbar sång om Lammet, som har köpt oss alla fria åt Gud med sitt blod.
Då ropade jag:
– Men käre Jesus, varför skall allt detta behöva gå över vårt folk?
Då svarade rösten: Läs de fyra första verserna i den 41:a psalmen…
Detta har varit ett folk, fullt med barmhärtighet. Det har hjälpt främmande länders folk i nöd och därför har jag velat se till detta folk. Jag har slösat med min nåd och jag har slösat väckelsens ande över detta folk. Jag har givit det flera tillfällen än något annat folk, ty jag älskar det. Och de, som förbarmar sig över de arma, har jag velat hjälpa och jag vill göra det i fortsättningen. Jag skall rädda många, många tusentals människor i detta land, därför att de själva har försökt rädda andra. Men hur skall jag kunna rädda dem? Jag kan inte lära dem att be, jag kan inte förödmjuka dem utom genom nöd. Och nu kommer nöden över detta folk och många är de, som skall räddas för evigheten genom denna nöd. Frukta icke. Var icke rädd. Det är min kärlek, som är med i allt detta.
Du frågar kanske:
– Såg du ingenting mera?
Jo, min vän, jag såg allt detta i fyra timmar och jag såg mycket, som mitt samvete förbjuder mig att tala om.
Jag hade nämligen många andra visioner. Jag trodde, att jag själv skulle gå ur denna uppenbarelse gråhårig, men en slöja drogs över den och i varje fall är jag tills vidare förbjuden att nämna om det.
Lämna ett svar