Jag upplever denne gosse som rätt ”typisk”. De hinner inte ens hälsa innan de berättar vilken skola de går i, vilka betyg de har, vad de tänker bli som vuxna, och de förstår inte att vi har skolbarn som skolkar från skolan. Det är för dem helt obegripligt. Totalt, helt, fullständigt obegripligt!
Får de korn på att man är författare blir man intervjuad… vill jag lova…
I Kerala går alla tio år i en gratisskola, som fungerar som klockan, men ”alla” är högskoleutbildade, utom folk som fötts förståndshandikappade, så idag har man problem… maten får i princip importeras ifrån andra stater. Ingen vill bli bonde, och man har 0% analfabeter sen 1949. Kerala är Indiens IT- och hälsocentrum, kan man säga.
Denne pojke, och video 2, ger oss en hint om vad som väntar då vi skiftar från väst till öst i världsledarskap. Jag har sagt förr att jag är inte det minsta rädd för det skiftet, tvärtom, det blir vår räddning, och jag tror på allvar att indier både kan och vill läka ihop oss.
Bilden ovan är en yrkesarbetande kvinna, som besöker köket där tre stolta ”mades” arbetar, och det är en groteskt stor skillnad, man har aldrig övergett hus och hem, barn, barnuppfostran, riktig städning, planering, laga mat från grunden, baka riktigt bröd, utan hemmet sköts fortfarande – av hembiträden – om du själv yrkesarbetar.
Min vän Linda frågade mig en gång hur vi klarar av våra liv utan mades???
-Gör vi inte, sa jag. Det förstod hon. Hon har också förstått att vår industrimat är helt förödande, och killen i video 2 pratar om deras mat.
De lär sig engelska i förskolan från tre års ålder, och de börjar där i 3-årsåldern, inga spädbarn lämnas bort alltså, de är hemma med mades eller med mor- och farmor, som växlar. I Kerala går man i pension vid 50 års ålder som kvinna och männen ofta vid 60, och då är det dags att leda barnbarn.
Conscience, 30,3 tn prenumeranter
What I Hate About Kerala India!!
Back 2 Life, 129 tn prenumeranter
Lämna ett svar