Det största skälet var tryck ifrån läsare och förlaget Rabén&Sjögren därför att ”Häktad på sagolika skäl” var en succe´. Men jag har aldrig skrivit böcker utan att vilja ändra på en lag, eller författningar, och på den tiden var det så att mördare kunde vara frihetsberövade i ett par veckor.

Domstolen fann att de var psykiskt sjuka, sände dem till Karsudden och Säter, och de medicinerade, och då blev de friska, och man får inte tvångshålla friska på psyket… Boken gestaltar den galenskapen. Jag var också ute efter att gestalta den renodlade galenskap, som hade sin början i Stockholm vid denna tid, och som sen har accelererat utan hejd.

Den lär också ut att vi faktiskt har tre helt olika typer av våldtäktsmän.

Ett annat skäl var att åklagarna gick i taket över ”Häktad på sagolika skäl”, och jag ville markera att de inte kan tysta mig varför åklagaren i boken, Lage von Roth, är om möjligt ännu mer korkad än i den första.

Jag hade också väldigt roligt då jag skrev den därför att den är helt galen dvs människorna i boken är det, och de ska ses som en varning hur det skulle kunna bli… och så har det blivit. Desperado…

Jag använde nog Lundells låt ”Desperado”, körde den tio gånger, för att hamna i exakt samma sinnesstämning som igår… under produktionstiden MEN den hjälpte inte. Mitt i boken finns ett ”energihack”, som läsaren inte märker men jag gör. Det hacket kommer sig av att just en desperado höll på att köra ihjäl mina söner på ett övergångsställe utanför Stockholms Tingsrätt. Jag la ner boken en vecka, tog hand om den krisen, och då kan inte musik hjälpa fullt ut för att hamna i exakt samma sinnesstämning som under gårdagens arbetsperiod. Men, som sagt, ingen märker hacket mer än jag, redaktörerna gjorde det inte, ej heller recensenterna.

”Titeln för oss in i sagornas värld bland prinsar och prinsessor. Vi kommer att möta prinsar ur Stockholms undre värld som meriterar sig för en ståplats hos Djävulen och knappast kan påräkna en sittplats hos Gud. De kallar sig Björnligan…

Vi möter kammaråklagare Lage von Roth och nog finns det en och annan i Stockholms polishus som undrar om inte han har medlemskort i Björnligan. Hans kollega Anders Isberg dyker upp och skapar ordning och reda under förundersökningen och det är en man som troligen kommer göra en lysande karriär som åklagare.
Kriminalteknikern Saxen lovar att man närmare jul ska avslöja vem som mördade prinsessan. Det måste vara poliskårens uppgift att stärka vår känsla av trygghet. Frågan är bara om man har någon känsla av trygghet kvar då man har mött busen Olsson?

Kriminalkommissarie Göran Skogsberg nöjer sig inte med att leta reda på prinsen. Han vill veta varför en människa fick sätta livet till och någonstans finns svaren. Ja, varför mördade prinsen sin prinsessa?”

Bokus 149:- häftad

Det Stora Förlaget har gett ut den som ljudbok, MP3-skiva samt e-bok också.

Kapitel 1:s början

— Dessert grabbar! Mannen försökte göra sin förrökta stämma hörd och det såg ut som om han skulle misslyckas. Men skam den som ger sig utan att ta verklig strid.

— Dessert grabbar! Kom igen nu! Det är dessert!

I den vackra salongen fanns kanske trettio män, alla påfallande lika. De var ungefär trettio år, trendigt klädda och ingen hade vågat sig in i sällskapet utan att sätta på sig sin dyraste Rolexklocka på vänsterarmen. Endast en handfull av dem lystrade till uppmaningen att det nu var dags för desserten och troligen var det de män som ännu inte börjat jogga, spela tennis och äta fiberrik och hälsosam kost. För dem framstod ordet dessert som en njutning och inte ett hot mot hjärtverksamheten. De drog sig därför ner mot de stora, vita spegeldörrarna som ledde in till en mindre salong där desserten tydligen skulle serveras enligt den inbjudande gest som värden desperat gjort i hopp om att mötas med uppmärksamhet. Värden hette Niclas Cederlund, och var ättling till den gamle Cederlund, han med punschen vars recept såldes till Vin- & Spritcentralen. Han hade varit en smart affärsman som hade sålt rättigheterna mot ett visst antal ören i provision per försåld flaska, men han hade ingen aning om att han borde ha indexreglerat sitt avtal och i takt med inflationen hade den Cederlundska förmögenheten sjunkit ihop likt en ostsufflé som drabbats av för stark övervärme. Familjen var ett praktexempel på hur en generation bygger upp en förmögenhet, den andra förvaltar den och den tredje förtär den. Nu stod Niclas Cederlund som representant för den fjärde generationen Ceder-lundare i en flott Östermalmsvåning vars takhöjd påminde om forna tiders ekonomiska luftrum, men utan att bära den dyraste Rolexklockan i sällskapet. Möjligen kompenserade han detta genom att bära sin på högerarmen?

Kvar av den väldiga förmögenheten fanns en trave spännande reseskildringar från gammelgubbens tid och berättelsen om hur han spelade bort Storholmen på poker. Niclas brukade läsa om utrikesresorna då han åkte tunnelbana från jobbet och då sömnen jagade de handskrivna raderna.

Niclas Cederlund sprängde dörrarna in till den mindre salongen med teatralisk kraft och brydde sig inte längre om att hans intention från början varit att samla hela klungan män till fullständig tystnad innan han öppnade dörrarna. Niclas var sådan, han hade planer, arrangemang och idéer. Han ville gärna planera sina fester in absurdum och fantiserade länge i förväg om vad folk skulle säga och göra och givetvis blev det aldrig som han tänkt sig. Ställde han ut askkoppar på alla bord var det ändå en och annan som fimpade i blomkrukorna. Beslöt han att herrarna skulle kasta pil på ballonger där damernas namn prydligt textats var det alltid någon som motsatte sig valmetoden och ville välja sin bordsdam själv. Före varje fest beslöt han sig alltid för att dricka lite, lite och bara smutta på champagnen för både ekonomins och hälsans skull. Men det blev aldrig någonsin som han hade tänkt sig och han hasade sig långsamt upp om morgonen, halvkröp ut i badrummet och såg delar av sig själv i spegeln. Han möttes då av ett askgrått ansikte med ögonvitor som genomgått batikfärgning åt det rödaktiga hållet. Varje gång slog det honom att hela västvärlden någonstans erkände Darwins lära om att vi möjligen kan härstamma från aporna. I dessa stunder var Niclas övertygad om att vi i stället är på väg tillbaka till apstadiet. Någonstans i det bultande bakhuvudet fanns minnet av kamrat Oskar som legat med en tjej under ett hörnbord på Atlantic och var det inte Sören som upprymt hade sökt krypa under heltäckningsmattan? Niclas rusade ut, så gott han nu kunde, fattade tag i plånboken med skakig hand och sjönk sedan ned i en befriande ställning i sin älsklingsfåtölj, med anor från den gamla och goda tiden. Han var klart lättad över att han hade alla sina medlemskort kvar i plånboken. Ingen av stängning nu heller!

Självkänslan står högst hos den som innehar guldnyckeln till bakdörren på Café Opera och som därmed har tillgång till entré helt utan frågor samt till vinkällaren dit guldnyckeln också passar. Den som dricker sig till alkoholism på stället får tveklöst en guldnyckel. Medelklassen har kort som det står ”Operabaren” på och till dem hörde Niclas Cederlund ännu en dag. Det kändes tryggt, mycket tryggt och besparade honom den pinsamma kön.

Allt sorl, alla möjliga och omöjliga affärsidéer upphörde att fylla Niclas Cederlunds salong. Det blev knäpp tyst och alla män stirrade in mot den mindre salongen där de visste att det fanns ett enormt biljardbord, med anor från Prylbanken, och en imponerande kristallkrona som var minst tre meter i diameter och ett par meter hög och som givetvis kom ifrån den epok som Niclas ofta drömde om skulle ha fortsatt. Storhetstiden före inflation, Krügerkrasch och Palmeism.

Biljardbordet var täckt av en tygklädd spånplatta och ovanpå plattan låg en blond vacker kvinna raklång. Nakna kvinnor hade männen sett förr, både bakifrån, underifrån och framifrån. Några så ofta och så ingående att de drabbats av impotens. Det gällde i synnerhet dem som hade varit på porrklubbarna.

Men det här var något nytt. Minst sextio par ögon lät sina synintryck fara upp till hypofysen där de gjorde en snabb vändning av sådan klass som man bara kan få se på simtävlingar i världseliten. Det tog inte mer än tio sekunder innan trettio män hade fått stånd och det var precis vad Niclas Cederlund planerat och hans glädje var nu översvallande. Han förlät dem för att de inte stått tysta, som han egentligen hade planerat och velat ha det.

Damen på bordet var insmetad med fem liter hårdvispad grädde och garnerad med jordgubbar från Öland. Hon var hyrd på Malmskillnadsgatan för kvällen, ni vet den där gatan i Stockholm där man hyr sig horor att älska med.

En sanning med modifikation eftersom det knappast handlar om att älska. Många använder dem till upptåg, till sina perversa idéer om hur ett lyckat sexliv bör se ut. Det ryktas om att kronofogdar är speciellt förtjusta i att proppa dem fulla med hundrakronorssedlar som de sedan sliter ut med tänderna, men det vet man ju hur det är. Det snackas så mycket på stan! Men nu låg hon där i alla fall och lekte dessert och grabbarna, även de som joggade, spelade tennis och bytte fiberrecept med varandra, kastade sig över henne för att inta den Cederlundska desserten. Givetvis serverades väl avkyld Cederlunds punsch därtill.

Om Visby med sina rosor kallas för ”Rosornas stad” så var denna kvinna, med sin ringmur av högröda jordgubbar runt sina bröst, de sista riktiga männens vikingaerövring och de behövde inte ens använda våld för att inta henne, eftersom Niclas betalt räkningen i förskott. Är det inte det som fattas? Erövringar? Livet har allt blivit bra tråkigt sedan Bödasand, Vanadisbadet och Snäckgärdsbaden vimlar av toplessbrudar, det är sådant som kan få en riktig Björnligemedlem att droppa snoppen för gott och spekulera i möjligheten att själv sätta på sig lösbröst och glittrande örhängen. ”Det är så förbannat svårt att hitta sin könsroll i dessa dagar”, brukade de säga till varandra under det att de stundom framgångsrikt kom på nya varianter för att förgylla livet. Dessa män var i desperat behov av att se kvinnan som antingen älskarinna eller som en baksmällsvårdande, ömsint och neurotisk mammafigur. Några självständiga kvinnor hade de aldrig mött och således hade de heller aldrig älskat en kvinna.

Men Niclas var nu trots allt en hedersman som alltid ordnade fester med guldkanter! Även om man som straff måste jogga tre varv extra på Djurgården dagen efter Niclas fester, var de ändå väl värda det och Niclas förmåga att lindra könsrollsbesväret gjorde att hans fester brukade vara välbesökta. Det var nu så med Björnligemedlemmarnas festvanor att de ofta svarade att de skulle komma men så kom de inte. Något annat kom emellan, en affär, en liten prinsessa eller bara en rejäl baksmälla som inte var lämplig att hänga ut till allmänt beskådande. Om trettio personer sagt att de skulle komma kunde det sluta med att endast ett fåtal i verkligheten kom och det var då inte otänkbart att någon med en dyrare Rolexklocka lockade medlemmarna till en konkurrerande fest istället. Niclas visste minsann vad han slogs emot och han gjorde det ofta med adekvata metoder.

Det fanns bara en man som förmådde alla att komma, med eller utan fest och det var Björnligans ledare, vars namn aldrig någon nämnde högt eftersom det ofelbart skulle innebära att man inte längre var medlem av Björnligan och en sådan utförsåkning på den sociala skalan ville ingen frivilligt utsätta sig för. Ledaren behövde bara vissla så kom hela Björnligan.

Den självklara sekretessen innebar också att ingen utanför gruppen visste om dess existens och det var liksom det som var meningen. Hemlighetsmakeriet hjälpte till att upprätthålla totalt fyrtiotre adonisars kontroll över sina sociala och kända liv. Denna kväll var trettio av dem sprängfyllda med grädde och jordgubbar från Öland och det ingav dem en känsla av den gemenskap, samhörighet och tillfredsställelse vi alla söker.

På välorganiserade fester hör det till etiken att inte ha för mycket vin eller sprit hemma och det för att man ska slippa servera frukost också. Gästerna tvingas ner på stan och den stilla promenaden genom Stockholms taxilösa gator får en och annan att nyktra till, rätta till klädseln och åter ha förmåga att se om staden fått besök av någon ny liten prinsessa. Även om herrmiddagar kan var väl så roliga fattas det trots allt damer och efter ett par timmars samvaro är det inte längre möjligt att undvara dem i synnerhet inte efter ”Dessert Cederlund”.

Björnligans medlemmar gled därför ner mot Café Opera och nådde sitt vattenhål precis klockan tolv om natten. De gick förbi kön som i allmänhet befolkas av förortsfolk vars status inte räcker längre än in till Slussen och framför allt inte in på stadens mer lysande ställen. Motsättningarna mellan grupperna påminner om hur det såg ut i Stockholm på 1600-talet, då vi fick vår första befolkningsexplosion och överklassen trängde ihop sig utmed de raka gatorna och levde sitt liv i sina stenhus, för att om aftonen kika ut över baksidorna och där se, uppleva och höra hur häxorna for runt i luften på sina illasinnade uppdrag. Det var en gudabenådad tid ur skattesynpunkt om man betänker att man fick sju års skattebefrielse om man flyttade ur Staden till Kungsholmen. Den som slog sig ner på Söder fick sju procents skattereduktion och då visste heller ingen att Skattehuset skulle komma att byggas på gamla Götalandsvägen i ett kvarter som man symptomatiskt kom att kalla kvarteret ”Gamen”.