Kidsen förväntar sig att jag inte gör några hushållssysslor alls, nada, och de förväntar sig att jag lägger ner så mycket tid och arbete som krävs för att lösa problem av typen svamp mellan två tår. De kan lägga ett problem på mina axlar på morgonen och förväntar sig en lösning till kvällen. Och om inte jag tar mitt ansvar så kan de dö, så är det bara. Och denna viktiga livförsäkring, som jag är, ska inte skura golv, så det så.
Igår hade jag gäster, och jag hade bestämt mig för att återuppliva två 70-tals klassiker; Coeur de filét Provencale samt Glace au four.
Jag påpekade för kidsen att det är fransk, inte svensk, mat och sen satt jag på min stol och gav anvisningar.
-Skiva potatisen med det där redskapet, kallas för Mandarin, för då får du exakt lika tjocka skivor och alla blir genomstekta samtidigt.
-Du måste sitta på en stol framför ugnen så du ser direkt när marängsmeten blir brun.
Jag petade varken på livsmedel eller redskap, och gästen kom, och såg delar av arrangemanget, och sa mig:
-Du har det verkligen fruktansvärt…
Jag berättade om folks reaktioner, då jag sa för 11 månader sen att min städhjälp Anna med make skulle flytta in, (jag ville inte ha henne på gatan och deras hyra höjdes från 1800 lira till 6000 i ett nafs, privat villa med uthyrningsdel), och det gick ut på att nu tog jag nog på mig så mycket merarbete så jag skulle stupa.
-Man utgår från sin egen erfarenhet, sa gästan, och jag berättade att pappa Geniet hemma i Pakistan kollade i början varje råd jag gav, det har han slutat med sen Puffan fick ungar i min garderob, och att det är samma visa där. Han sitter ner, och pekar och förklarar hur de ska göra.
Det blir också liv på kidsen om jag gör något de ska göra.
-You shall not do that kind of work, mom, ask me!
Ibland kan det gå an, om vattenflaskan behöver bytas, och de kommer hem sju timmar senare.
Både min gäst och jag kom på att ingen av oss kunde laga mat då vi flyttade hemifrån, och båda hade fått ”Vår kokbok” i födelsedagspresent.
Vi är nog många som lärde oss laga mat, i vart fall i starten, som Kooperationen ville ha den lagad. Vi hade också ”Hemkunskap” i skolan, två timmar i veckan om jag minns rätt.
Efter middagen, som var mycket lyckad, och båda älskade äkta bearnaisesås, så plockade de undan allt, laddade diskmaskinen, torkade golvet, och sa godnatt och gick in till sitt, nu kan ni tala svenska!
Det här är nog hur en äkta generationsöverföring ser ut och innebär.
Jag kan heller aldrig skälla på dem, för om de gör något fel är det jag som inte har lärt ut, eller lärt ut fel.
Det har jag noterat, många gånger förr, att asiaterna har inga skuldkänslor före 45-50 års ålder, den äldre generationen bär allt. Våra unga står i kö till BUP… psykiska problem vet asiater inte ens vad det är för något.
Därför blir det bråk mellan generationer – Psykologin bakom ”OK boomer”
