Expressen försökte få igång en bang häromdagen men misslyckades, och då tänkte de nog att det berodde på att det var helg, ett försök till.
Utdrag ur boken Livstycken, sid 283-84
Vito saltade notan för barnens skolavgifter. Frågan är om han ljög medvetet, eller om han bara undanhöll sanningen?
Han ljög, och vill man vara snäll kan man ju säga att jag tvingade honom till det. På direkt fråga om de exakta kostnaderna för barnen i skolan måste han ju svara med ett exakt belopp. Hastigt fabricerat – men vad hade jag för anledning att misstänka det?
Förutom skolan skulle barnen varje dag gå i något som hette tuition och tillbringa två timmar där.
Det kostade också pengar.
Tuition betyder undervisning, och alla skolbarn från alla skolor förväntas delta. Verksamheten sköts av (ut)bildade privatpersoner, pensionerade lärare eller annan lämplig person, som tar emot i sitt hem, ofta med tillhörande privat liten skolsal.
De riktigt små får mest vara ute och leka på gården, alltid under uppsikt, medan övriga sätts att läsa och skriva. Respektive gå igenom läxor från skolan. Respektive träna för kommande prov i skolan, exams. Respektive förhöras på läxor från tuition – och få nya läxor för tuition.
Tämligen överbelastade med läroböcker och skrivhäften kommer de alltså hem med dubbla uppsättningar läxor. Som ska göras till i morgon…
Och aldrig, aldrig har jag hört dessa barn klaga!
Däremot kan de ju, på barns vis, undanhålla sanningen en smula. Eller frisera den, behagligt övertygande:
”O ja! Jag har visst gjort läxorna!”
Med någonting som liknade smärta i blicken angav Vito månadsavgiften i skolan för båda barnen. Den skulle betalas under vinter- och sommarlov också. Årets alla månader.
Därtill kom alltså tuition.
Det hela förlöpte sig sammanlagt till ca 1.400 kronor i månaden, översatt till svenska pengar; 700 kronor per barn och månad inalles.
Det var rätt mycket – begrep till och med jag, som visste hur lite Vito fick betalt på sina daglönarjobb: kanske 100 kronor om dagen, allrahögst.
Å andra sidan var det ju jag som insisterade på att barnen skulle ha en god utbildning, och Vito hade ordnat en bra skola. Han ville inget hellre själv.
De skulle bli något, båda två, vilket han aldrig blev, den illiterate.
De skulle gå ut hela tolvåriga skolan och därefter college och med det skulle utbildningen omsider resultera i välbetalda jobb, så att de kunde ta hand om sina gamla föräldrar… plus egna familjer.
Så var det tänkt, på indiskt vis.
Silpa ville redan då, vid ganska späd ålder, bli läkare, och Vinesh pilot (fast jag tänkte i mitt stilla sinne att det nog mer lutade åt bilmekaniker).
Fru Anita var den som brukade skjutsa barnen till skolan på den begagnade bike som inhandlats för ändamålet.
Hur hon fick körkort är en historia för sig!
Vito lärde henne framföra fordonet. Sedan tog han henne till sin kompis körlära- ren X, som inför inspektören Y förhörde sig om hennes kunskaper i trafikregler och andra finesser på så vis att hon bara behövde nicka instämmande respektive skaka på huvudet:
”Man får väl inte köra på höger sida av vägen, när det är vänstertrafik?”
Vito satt med, för säkerhets skull – ifall hon skulle behöva hjälp, liksom.
”Visst håller man väl åt sidan, när någon tutar precis bakom en?”
Dagen efter hade hon sitt körkort utan att ha sagt, eller skrivit för all del, flasklock. Goa var fullt av bästa kompisar till Vito, och alla uniformsklädda tjänstemän stod inte över enklare mutor, fick jag lära mig.
Och eftersom det var Anita som körde barnen till skolan varje morgon, var det också hon som betalade skolavgiften varje månad. För tuition samma sak.
Jag och Vito tog ut pengarna på ATM via mitt kontokort, och så fick hon dem i handen vid varje månadsskifte.
Och hon sa ingenting, den lilla råttan, givetvis lojal med sin nyblivne man. Dum är hon inte heller.
Den bistra sanningen kom inte ifatt mig förrän flera år senare.
Lämna ett svar