Jag har roat mig med att intervjua ungdomar ifrån många länder, och det är ingen som har upplevt det jag gjorde som barn:
Grannens son, kriminalkommisarie som sen fick sparken för att han somnade då ryske presidenten Krusse besökte Sverige, sprängde med dynamit i sjön, förmodligen på fyllan, för att få kräftbete snabbt. Det flöt död fisk i veckor…
Jag var sex år då ambulansen hämtade en annan granne, en kvinna som dött på toaletten pga tablett- och alkoholmissbruk, och hennes son, också 6 år, hamnade sen i fosterhem. Det var han som larmade mig, som larmade mina föräldrar, som ringde SOS.
Listan kan göras rätt lång men den här typen av händelser är typiskt västerländska pga en massiv nedsupning av folket. Jag har inte gått ut solo sen jag blev oprovocerat nedslagen på Centralen för nu 25-30 år sen.
Jag ramlade en gång, också på Centralen, då jag var som sjukast i min aluminium-parasit-förgiftning och folk klev över mig. Den som hoppar på kryckor möts av bortvända blickar, och så här har det varit i städerna i minst 30 år. Det sitter som berg; inget utanför staten… ska nått fixas ska kommun eller staten göra det.
Det allvarligaste är att självbilden är inte ens i närheten av verkligheten utan de är främst fantasier, som läsaren påpekar ovan.
Minns ni när Sverige var…
https://youtu.be/5jbe3fF7bVY
Lämna ett svar