Såväl Anna själv, som jag, fick många brev ifrån läsare för nu tio år sen. De jag fick kom ifrån ”Fyy 17-läsare”, och den boken var det bibliotekskö på i säkert 25 år. Men den försvann över en natt och ett skäl kan vara att den inte innehåller attacker.
Läsarna beskrev att de plötsligt inte fick träffa sina barnbarn, och deras barn var syn-och hörbart inspirerade av Annas dotter Felicia. I den vevan bildades nån förening för mor- och farföräldrar som inte fick träffa sina barnbarn, och jag noterade här nere på Norra Cypern att jämnåriga inte vågade knyta an till barnbarn alls.
Samtidigt har snart en miljon lämnat landet, och många är i 50-70-årsåldern och många skyr såväl barn som barnbarn. Mord på föräldrar är inte alltför ovanligt i drog-England, t.ex. och många britter är direkt rädda.
Det säger sig självt att det här ingår i f-bygget, familjen ska förintas, inget utanför staten… och ju färre äldre som kan minnas fascismen och nazismen runt de unga, desto bättre. Dessutom fostras de till fascister.
I Sverige, enda landet i världen ?, har barn tolkningsföreträde vilket är vansinne eftersom man inte sällan missuppfattar som ung, drar fel växlar pga okunnighet, har ett barnperspektiv som inte stämmer. Du kan besöka en lekpark du använde dig av som barn så minns du den nu som gigantiskt stor men i verkligheten är den liten. Mandelaeffekten är ett fenomen som drabbar yngre oftare än äldre.
Man vill ha angrepp och attacker, därför att pöbeln ska läras upp, och Anna är som gjord för att användas speciellt som hon begår en del misstag. Det finns en oskriven lag att en författare kommenterar aldrig journalisters eller resencenters texter om en själv. Texten under videon visar att Anna gör det om än privat på FB, men texten är öppen.
Nån läsare nämnde i kommentarfältet att Expressen kör på löpet.
En regel jag har, är rätt ensam om den, är att aldrig slå nedåt, bara uppåt
Jag skulle aldrig skriva om mina barn överhuvudtaget, och ville jag det av något skäl, måste de godkänna texten långt före sättning och tryckning.
Barn ska aldrig, oavsett ålder, behöva ha en författare till förälder. Det ska inte ens vänner heller, och använder man folk nära får man be om lov eller de ska veta att de ska privatmarkera texter. Alla säger ja när man frågar, men frågar man inte lär nog få ens vilja prata med en om allvarliga saker. Jag kan göra undantag från den regeln om det gäller en kollega, som nu, de kan ju försvara sig på lika villkor.
I f-bygget ingår att författare, konstnärer etc ska föraktas, och vi vet redan att var tredje författare hotas, och aktörerna lever i en generation som är skapade som skeptiker. Det måste till miljoner för att sätta igång den crazymaking vi ser nu.
Jag kollade AW:s energikarta, och höll på att svimma…
Dvs energierna här och nu idag, och hon har nio !!! krafter i det sjunde huset vilket är relationshuset, så det bör hända starka saker.
…det sjunde huset inte enbart handlar om kärleksförhållanden, utan om samtliga partnerskap – det kan vara arbetskamrater, bästa vänner eller liknande. Hur människan i fråga förhåller sig till sin nästa.
Det sjunde huset är som alla hus en miljö, ett fält av livet som en persons egenskaper tar sig konkreta uttryck genom.
Sjunde huset visar följaktligen mer på hur människans relationer tar sig ut och utvecklar sig, vilken karaktär de har, än att beskriva hur han eller hon själv upplever dem. Det visar alltså en allmän bild av
människans partnerliv, nästan som den neutrala observatören skulle beskriva det. Källa
Det kan mycket väl bli en så kallad bang
Alla skriver samma sak samtidigt, och då kallar vi det för bangeffekten – drev.
Jag blir nog förvånad om det inte kommer en bang nu. Det som möjligen kan stoppa upp den är att AW inte ger intervjuer men texter på FB är öppna.
Det här blåser, som vanligt över, avseende allmänheten, men energikartan antyder att det gör det inte i privatlivet.
Vi får se om AW överlever för man vill på allvar ha attacker, pöbeln ska fostras, var man ska bli en domare, och slutligen med rätt att döda, straffa gör Svenne redan.
Anna Wahlgrens text:
EXPRESSEN HAR GJORT DET IGEN! Gamla klipp och foton ”pryder” dagens försök till skandalskriveri om den skurk som är och förblir jag, hur många år som än har gått sedan mediadrevet drog igång 2011 och sånär kostade mig både liv och förstånd. Drevet masturberade i vartenda hörn av Sveriges land, samt i övriga Norden, samt i halva resten av världen ända bort i Australien (där jag aldrig varit); så effektivt var det att inte en människa, varken här eller där, kunde sväva i ovisshet om min fördärvlighet. Men går det verkligen att blåsa liv i den gamla häxbränningen igen? Luktar det inte mögel om alltihop?
DEN KRINGRESANDE JOURNALISTEN Annica Öberg, 33, som för närvarande skriver för Expressen, har bläddrat i min nya och sista bok ”Livstycken” på sitt eget vis. Jag som tackat nej till alla personliga framträdanden den här (sista) gången – pga smittoläget och mitt hälsotillstånd, som inte är det bästa – har gett den som vill lov att citera, såväl kortare som längre partier ur boken. Jag förstår att en ambulerande journalist inte hinner, orkar eller kan, förmår, ta sig igenom en bumling till bok på 615 sidor, men citaten ur ’Livstycken’ som görs i artikeln är trist förvrängda och behäftade med gamla inlästa, infama slutsatser, just som så kallade skandalskriverier plägar.
SUMMAN AV KARDEMUMMAN är att jag GÅR TILL ANGREPP mot en stackars dotter, som jag ANKLAGAR och HÅNAR och KRITISERAR, etcetera. Ska det kittla läsarnas lust att – vadå? Bränna mig på bålet en gång till? Är sådana skandalkittlingar verkligen gångbara och säljande ännu i denna dag? Måste den frågan besvaras med ja? Jag tycker det är skrämmande i så fall.
(TIPS TILL EXPRESSEN: kapitlet ”Kändisjournalistik”! Riktigt underhållande läsning, vågar jag påstå! Och, hm, klargörande. Om hur man fejkar en intervju.)
JAG VÄLJER NU ALLDELES SJÄLV ATT CITERA UR LIVSTYCKEN – några inledande stycken ur kapitlet ’Hittepåflickan’. Jag tycker det kan vara på sin plats i artikelsammanhanget. Så får man naturligtvis tycka vad man vill, men det ska vara baserat på fakta i målet!
• ”EN VÄNLIG MÄNNISKA, en av alla dessa Facebook-vänner jag aldrig träffat personligen, delgav mig nyligen några bekymrade rader efter Saras begravning. ’Många som står er båda nära blir förtvivlade, både av själva relationsskadan och den uppmärksamhet den ges’, skrev hon på FB i ett personligt meddelande. ’Att tillåtas tycka om två, som inte längre har ett ömsesidigt gott förhållande, måste vara möjligt… Jag har ingen lösning. Bara en omtanke.’
• JAG FÖRSTOD FÖRST INGENTING. I mitt huvud – och hjärta – fanns Sara, sedan ingenting och sedan ingenting; sedan resten av tillvaron och vad (ännu) därtill hörde. Jag svarade som det levande frågetecken jag var: ’Jag förstår inte det du skriver.’ – –
•POFF! DET GICK UPP EN TALGDANK så småningom. Det handlade inte alls om Sara, verkligen inte. Det handlade om min tredje dotter, författaren till det jag kallar Fula boken, ’Felicia försvann’. Det handlade om hennes och mitt ’inte längre ömsesidigt goda förhållande’. Som ’måste vara möjligt’ för att – vilka då? De andra barnen? – skulle kunna ’tillåtas tycka om två’, vilket jag inom parentes kan tillfoga att de både kan och gör.
• NU MINDES JAG. Strax innan jag fick det där meddelandet på FB hade jag blivit kontaktad av en journalist i anledning av mötet mellan mig och min tredje dotter på Saras begravning. Skulle jag vilja berätta litegrann om det mötet? Och om en födelsedagsfest vi tydligen hade träffats på också, hon och jag?
• DET VILLE JAG INTE. Jag svarade bara nej tack med motiveringen att allt det där kändes överspelat. Milde herre, det var nästan tio år sedan Fula boken kom! Orkade verkligen någon fortfarande och återigen intressera sig för ’konflikten’ och ’splittringen’ och ’brytningen’ och ’familjeschismen’ och allt vad rubrikerna hade skrikit ut dag efter dag, då medan mediadrevet pågick och pressen evinnerligen gav ihärdig näring åt skandalerna, så att tredje dottern gång på gång och femtioelva gånger till kunde försäkra världen att en ’försoning var utesluten’?! – –
• MITT SVAR till den där journalisten, som undrade om jag inte skulle vilja berätta om de båda mötena mellan min tredje dotter och mig som nyligen utspelat sig – ’Nej tack, det känns överspelat’ – var korkat. Här var minsann ingenting överspelat! Det fattade ju inte jag. Förrän dagen efter. Då var media igång igen. – –
• DET REFERERADES I PRESSEN till ett radioprogram, som just hade sänts. Det hette ’Bob Hansson om livet’. Temat hade varit ’Att göra slut med sina föräldrar.’ Och där drog ett visst intervjuobjekt en repa till i det ämnet, som hon gjort så många gånger förr. Jag blev så trött! Jag ska inte säga att jag somnade, när jag lyssnade till utläggningarna, men skåpmaten kändes unken, väl begagnad som den var sedan de många årens turnerande landet runt som tredje dottern företagit i svallvågorna av Fula boken. – – Sedan kom plötsligt en ny utsaga, som jag inte hade hört förut. Ögonbrynen åkte upp i höjden:
• ’JAG KÄNNER KÄRLEK TILL MIG SJÄLV ÖVER MIN EGEN FÖRMÅGA, att jag kan gå fram till min mamma och säga hej.’
• URSÄKTA ATT JAG HÄPNAR! Ord för eftervärlden! Hör bara! Jag kunde gå fram till min mamma och säga hej! Så modig var jag! Sådan förmåga hade jag! Är det inte fantastiskt! Jag älskar mig själv för det!’ Sade alltså min tredje dotter i radio vid 53 års ålder.
• VI HADE SETTS på hennes lillebrors 50-årsdag i maj 2019. Det var inte första gången vi sågs sedan Fula boken kom – vi hade tidigare både skrattat och kramat om varandra i flera vittnens närvaro – men nu var det länge sedan sist. Tredje dottern kom sent till födelsedagsfirandet. Jag såg henne inte först, men hon riktigt påkallade min uppmärksamhet: ’Hej, mamma!’ Likaså när hon skulle gå lite senare. Just då satt jag ändå utomhus för mig själv och tog en rök, men hon letade nogsamt rätt på mig: ’Hej då, mamma!’
• OCH VAD SVARADE jag, för den som undrar? Det gamla vanliga: ’Hej, älskling!’ Respektive: ’’Hej då, älskling!’
• SEDAN SÅGS VI ETT HALVÅR SENARE på Saras begravning i Storkyrkan den 8 november 2019, liksom vid gravsättningen, när det var dags. Jag satt i rullstol och hälsade på dem som hälsade på mig. Men jag pratade med ingen. Jag kunde bokstavligen inte gå från den dagen jag fått dödsbudet. Benen vek sig under mig, och jag kunde inte särskilt mycket annat heller. Definitivt inte ’mingla’. Inte ens äta mat som folk på minnesstunden. Men visst sågs vi, och visst lyssnade jag som alla andra till tredje dotterns minnestal, som var – ja, lagom underhållande.
• FÖRKLARINGEN TILL MODET ATT SÄGA HEJ till mamma kom nu också i radioprogrammet: ’Jag har gått en personlig utvecklingskurs. Jag tar mig in i mina känslor. Jag älskar mitt arbete med mig själv.’ – –
• Å ANDRA SIDAN – eller just därför? – ville tredje dottern betona status quo. Hon hade ’… brutit kontakten, när föräldern inte tar sitt ansvar för sin del i relationen.’
• MIN TREDJE DOTTER FICK OCKSÅ IN LITE REKLAM för sin nya bok, ’Dödsbädden’, vilket föranledde Bob Hansson att ställa den intrikata frågan om huruvida hon tänkte infinna sig vid min dödsbädd. Någon skulle kanske ringa henne och upphetsat meddela: ’Du måste komma! Din mamma ligger för döden!’ Vad skulle hon göra då? Nu blev hon svaret skyldig en smula. Vad skulle hon säga? Hon visste faktiskt inte hur hon skulle göra, medgav hon.
• DET LÄT SOM OM ett brådskande beslut stod för dörren. Det får vi hoppas det inte gör. Jag vill gärna leva lite till, innan jag dör.
• FÖR ÖVRIGT FÖRSTÅR jag inte riktigt att min tredje dotter fortfarande brottas med problemet. Hon avrättade mig ju redan för snart tio år sedan (Fula boken kom i november 2011). Löste hon det inte då? Den gången visste hon inte hur hon skulle kunna förmå sig att gå på min begravning och behöva bevittna kramar och snyftningar och snorflöden.
• MEN HON GJORDE DET. Tydligen. Jag vet inte, för jag var inte där.
• BEVISLIGEN VAR JAG INTE DÖD ORDENTLIGT i november 2011 (det kommer). Det fanns gott om folk som läste Fula boken och noterade att uppgifterna om min hädanfärd, rättare sagt begravning, inte var med sanningen överensstämmande. Och var det ena osant, kunde ju annat vara det också.
• MIN DÖD VAR RENT ’HITTEPÅ’, konstaterade de. – – ”
– – –
Långt citat, som möjligen ger en antydan om annat än ANKLAGELSER, HÅN och KRITIK från min sida… Jag får kanske återkomma om den kringresande journalistens slarviga och felaktiga utläggningar av mina ”sjukdomar”, exempelvis, och – värre – om Saras så kallade ”råhet”, som ”Danius säger sig ha ärvt av sin mamma”. Fulciterat värre!
’RÅHET’?! Nej, men ’rå humor’. Lite skillnad där, journalisten. Stor skillnad.
Tills vidare tillägnar jag varmt henne och andra behövande ett (korrekt) citat av Elvis Presley:
”SANNINGEN ÄR SOM SOLEN. Du kan stänga den ute ett tag, men den kommer inte att gå sin väg.”
Lämna ett svar