Förakt mot intellektuella byggs sen 80-talet, som jag vet om, och det säger sig självt att den gruppen måste bort.
Ett av de smartaste korten man drog var att dubbelbeskatta oss; vanlig löneskatt + arbetsgivaravgifter, så vi ligger runt 80% skatt, arbetar i ett litet språkområde, och när du lånar min bok på biblioteket faller det ut nån krona direkt till mig och dubbelt till Författarfonden.
Den kan vi sen vända oss till för att söka pengar, om inte de 20% vi får behålla räcker, det är alltså våra egna pengar i fonden, men det har lärt Svenne att vi ”går på bidrag”.
Royaltybeskattningen på södra Cypern är 0% och i norra 10%.
Om vi läser Dicks text ser vi att han tar inte in varesig faran eller allvaret. Han är ”förbluffad”.
I mina ögon häller han bensin på brasan när han tilltalar de som är med folket, mot dom, och han tar inte in att nästa steg är att döda honom. Läs historia Dick…
Strömmen av hatmejl förbluffade mig
Hur blir en historiker jobbig? När blir jag själv angripen och utskälld för att komma dragande med historiska rön som upplevs som kontroversiella? Finns det historiska ”no-go”-zoner som bör undvikas om man vill kunna arbeta i fred?
Frågan är i allra högsta grad relevant, i synnerhet som utvecklingen av internetbaserad kommunikation har gjort det lättare än någonsin för folk att sprida galla över hatobjekt (till exempel jobbiga historiker).
Om jag skriver något som folk retar sig på dröjer det inte länge förrän mejlboxen fylls av de allra vidrigaste invektiv och utfall. Problemet är att det är svårt att förutsäga vilka ämnen som läsekretsen upplever som mest stötande, eller som mest lovprisvärda. För undertecknad har det ofta rört sig om överraskningar.
De två gånger jag har känt mig mest avskydd i egenskap av historiker har varit (1) när jag i finsk media argumenterade för att finlandssvenskarna inte är ättlingar till aggressiva imperialister och finskhatare, och (2) när jag i denna tidning gjorde gällande att historien dignar under exempel på att fredlig immigration är positiv för mottagarlandet.
I båda fallen dränktes jag av hatmejl, inklusive dödshot. I avslutningskapitlet i min bok ”Folkvandringstid” (2019) ger jag ett urval av exempel på vad som skrevs till mig efter migrationsartikeln; det är ingen upplyftande läsning utan idel svordomar, rasistiska utfall och idiotförklaringar.
Sanningen är att jag var lika förbluffad båda gångerna. Jag blev inte förvånad när jag fick hatbrev efter att jag gett mig in i renodlat politiska diskussioner (som i fallet med fildelningsdebatter och bildnings- och skoldebatter), men varför skulle någon vilja ta illa upp över att jag anför historiskt verifierbara fakta?
Svaret är: eftersom sådana fakta kan vara farliga. Det finns ett skäl till att historien ofta förfalskas för att passa politiska syften, såsom jag gav exempel på i förra veckans nyhetsbrev. Enligt samma logik upplevs det i många läger som högst oönskat om en professor i historia kommer dragande med obekväma sanningar som får konsekvenser för opinionsbildning i nutiden, detta även om professorn ifråga har helt rätt.
Den historiker som vill ha lugn och ro skall alltså undvika att publicera historiska rön om vad det vara månde som får folk att ilskna till (som i fallet med migration). Eller så gör man tvärtom: inser att historien har mycket att lära oss, och att de verbala och skriftliga smällar man får ta när man publicerar sig är bevis för att ens kunskaper är viktiga.
Min senaste historiekrönika handlar om begreppet vitbok, apropå Sverigedemokraternas ambition att få till stånd en sådan skrift. Begreppet vitbok har sina rötter i England men har under det senaste halvseklet kommit till flitig användning i Sverige.
/Dick Harrison
Lämna ett svar