Vi har aldrig pratat så mycket som nu, video 1 bevisar det, och ett skäl är att 40-talisterna – babyboomers – börjar gå ur tiden. De var många och högröstade, kallades för ”Proppen Orvar”, de satt i vägen överallt, och yngre fick i princip skapa sina jobb själva. Många blev egna företagare.
Generationen före kallades för ”den tysta generationen”, och 50-talisterna blev det också på många sätt, svårt att överrösta tusentals 40-talister, och inte minst för att många strök med tidigt via knarket.
Vi hade i vårt land en författare i världsklass, Karin Åström, som dog som 50-åring, och hon är begravd invid sina föräldrar Evert och Vanja, som dog strax efter sin man vilket förvånar mig noll.
Karin kom aldrig att debutera men skrev uppsatser som 12-åring som lärarna ansåg med fog skulle ha högsta betyg i en studentskrivning. Hon var väl 13-14 år då hon kärade ner sig i Bob Dyland, och knarket kom in den vägen. Innan hon ens var 20 år satt hon på mentalsjukhus, och jag tror inte att hon nånsin kom ut? Inte vad jag har hört, och vi har säkert många Karin bakom oss, det är få författare som är 50-talister.
Men att vi börjar tala om döden nu hänger samman med att 50+60-talister inte överröstas på samma sätt längre. Den tysta generationen talade aldrig om döden, läkare fick inte ens tala om att du var döende, och 40-talisterna blev mer rädda för döden och förnekar ofta ett liv efter detta rakt av.
Jag har sagt ett helt liv snudd att en skillnad mellan 40- och 50-talister är att de förstnämnda säger; OM jag dör… och vi säger NÄR jag dör…
Näradödenupplevelser är väl inte ett samtal vid ett middagsbord ännu, men det kommer helt säkert, just för att generationerna efter kan tala om saken kollektivt.
https://youtu.be/z2Qq8klvOxs
Lämna ett svar