Om jag är arketypisk så har svensken stora exportproblem… Jag ombads hjälpa en med ett manus, och attityden mot mig är 7/24 att jag luras – nog kommer att luras.
Så snart det finns ”skäl” ifrågasätts min trovärdighet, jag sa i nån bisats att TRNC aldrig haft ett lyckat 
bankrån, och det blev nog ett ”bevis”. Man hade ett misslyckats bankrånsförsök för nu säkert tio år sen, en ung turk från fastlandet, greps direkt utanför.
Året efter var det en väskryckning inne i Kyrenia, och några år senare en guldsmed som rånades, och staten svarade med undantagstillstånd under den turistsäsongen, och samtliga åkte dit.
Jag förstår att det låter konstigt i en svensk öron men jag kan inte lägga ner passion, vilket krävs, om jag ständigt känner att motpolen räknar med att jag minst kommer att stjäla manuset.
Jag kommer nog att ägna mig åt en pensionerad polis, chef för en spännande grupp, som skrivit sina memoarer. Lite likt ”Huddingegruppen”? Blir han också sjukligt misstänksam in absurdum kan han nog kolla, än i denna dag, via spans register, så ser han att jag är ren och ostraffad, och snedseglare brukar börja i tonåren, och det vet han. Man debuterar inte som kriminell vid 70 års ålder.
Men det är inte gratis att ha en kultur där det är nada att ljuga – kan sluta med krig
Här är det precis tvärtom, som vanligt, det kostar skjortan att ljuga; en svenska är portad på livstid från min strandkrog, de kom på att hon ljög för personalen.
Ett par studentgrannar sen flera år vräktes; värden kom på att de ljög för honom. Man kan alltså räkna med att folk aldrig ljuger. Det behöver man inte heller, eftersom det går så bra så att meddela omgivningen om man gjort nått misstag, ingen som straffar en för det.
Ukraine President: The U.S. Is Lying
Listan
https://youtube.com/playlist?list=PLVmHtRW0bTN-JTFHL-U02jVf9mtP0oe6D
Lämna ett svar