Uppdat: Bakgrunden

Vi skrev på ett avtal med ryssarna att inte utvidga Nato alls efter 1991, och det avtalet har brutits många gånger för att slutligen punkteras helt av Trump. För få ser att den nuvarande situationen är signerad DT.

Nikita Sergejevitj Chrusjtjov (15 april [O.S. 3 april] 1894 – 11 september 1971) var förste sekreterare för Sovjetunionens kommunistiska parti från 1953 till 1964 och ordförande för landets ministerråd från 1958 till 1964. Under hans styre, Chrusjtjov häpnade den kommunistiska världen med sitt fördömande av Stalins brott och inledde en avstaliniseringspolitik med sin nyckelallierade Anastas Mikojan. Han sponsrade det tidiga sovjetiska rymdprogrammet och antagandet av relativt liberala reformer inom inrikespolitiken. Efter några tjuvstarter och ett snävt undviket kärnvapenkrig över Kuba, genomförde han framgångsrika förhandlingar med USA för att minska spänningarna i det kalla kriget. 1964 tog Kremls ledning från honom makten och ersatte honom med Leonid Brezhnev som förste sekreterare och Alexei Kosygin som premiärminister.

Chrusjtjov föddes 1894 i en by i västra Ryssland. Han var anställd som metallarbetare under sin ungdom och han var politisk kommissarie under det ryska inbördeskriget. Under sponsring av Lazar Kaganovich arbetade han sig upp i den sovjetiska hierarkin. Han stödde Josef Stalins utrensningar och godkände tusentals arresteringar. 1938 skickade Stalin honom för att styra den ukrainska SSR, och han fortsatte utrensningarna där. Under vad som i Sovjetunionen var känt som det stora fosterländska kriget var Chrusjtjov återigen en kommissarie, som fungerade som mellanhand mellan Stalin och hans generaler. Chrusjtjov var närvarande vid det blodiga försvaret av Stalingrad, ett faktum han var mycket stolt över hela sitt liv. Efter kriget återvände han till Ukraina innan han återkallades till Moskva som en av Stalins nära rådgivare.

Den 5 mars 1953 utlöste Stalins död en maktkamp där Chrusjtjov gick segrande ut efter att ha konsoliderat sin auktoritet som förste sekreterare för partiets centralkommitté. Den 25 februari 1956, vid den 20:e partikongressen, höll han det ”hemliga talet”, som fördömde Stalins utrensningar och inledde en mindre repressiv era i Sovjetunionen. Hans inrikespolitik, som syftade till att förbättra livet för vanliga medborgare, var ofta ineffektiv, särskilt inom jordbruket. I hopp om att så småningom kunna förlita sig på missiler för det nationella försvaret beordrade Chrusjtjov stora nedskärningar av de konventionella styrkorna. Trots nedskärningarna såg Chrusjtjovs tid i ämbetet de mest ansträngda åren av det kalla kriget, som kulminerade i Kubakrisen.

Chrusjtjov fick starkt stöd under 1950-talet tack vare stora segrar som Suezkrisen, lanseringen av Sputnik, Syrienkrisen 1957 och 1960 års U-2-incident. I början av 1960-talet urholkades emellertid Chrusjtjovs popularitet av brister i hans politik, såväl som hans hantering av Kubakrisen. Detta uppmuntrade hans potentiella motståndare, som tyst steg i styrka och avsatte honom i oktober 1964. Han drabbades dock inte av tidigare sovjetiska maktkampers dödliga öde och pensionerades med en lägenhet i Moskva och en dacha på landsbygden. Hans långa memoarer smugglades till väst och publicerades delvis 1970. Chrusjtjov dog 1971 av en hjärtattack.

Chrusjtjov ansåg att USA:s vicepresident Nixon var en hårdförare och gladdes över hans nederlag i presidentvalet 1960. Han ansåg segraren, Massachusetts-senator John F. Kennedy, som en mycket mer trolig partner för avspänning, men blev förvånad över den nyligen invigde amerikanska presidentens hårda prat och handlingar i början av hans administration.[223] Chrusjtjov uppnådde en propagandaseger i april 1961 med den första mänskliga rymdfärden, medan Kennedy led ett nederlag med misslyckandet med invasionen av Grisbukten. Medan Chrusjtjov hade hotat att försvara Kuba med sovjetiska missiler, nöjde sig premiärministern med aggressiva kommentarer i efterhand. Misslyckandet på Kuba ledde till Kennedys beslutsamhet att inte göra några eftergifter vid toppmötet i Wien som var planerat till den 3 juni 1961. Både Kennedy och Chrusjtjov intog en hård linje, där Chrusjtjov krävde ett fördrag som skulle erkänna de två tyska staterna och vägrade ge efter för de återstående problem som hindrar ett testförbudsavtal. Kennedy, å andra sidan, hade förleds att tro att testförbudsavtalet kunde ingås vid toppmötet, och ansåg att en överenskommelse om Berlin måste vänta på att spänningarna mellan öst och väster skulle lätta. Kennedy beskrev att förhandla med Chrusjtjov för sin bror Robert som ”som att ha att göra med pappa. Alla ger och tar inte.”

Ett obestämt uppskjutande av aktionen över Berlin var oacceptabelt för Chrusjtjov om det inte var av någon annan anledning än att Östtyskland drabbades av en kontinuerlig ”kompetensflykt” när högutbildade östtyskar flydde västerut genom Berlin.

https://youtu.be/XBlB6vudBPM

Listan, och ryssarna kör nu hårt med att ”vi ska alla dö”
dvs de markerar att det blir inga hett önskade markstrider.