Det jag känner omedelbart då jag anländer till Sverige är att det finns inga män alls i princip.
De är nu så feminiserade att det hela känns helt absurt. Efter ett par dagar saknar jag samtliga män – teamen – på norra Cypern.
Inte bara saknar dem därför att det känns extremt obehagligt att ens vistas i ett samhälle som saknar män.
Vi är alla medvetna om att det är fullt möjligt att bli rånad, nedsparkad – slagen, våldtagen och de ”män” som är vittnen ingriper inte utan skyndar snabbt vidare gloendes i sina mobiler. De har inget som helst samhällsansvar, och när jag talar med män om det säger de att de vågar inte. – Ingriper man blir man lätt dömd…
Jag har full förståelse för det!
Feminismen går också ut på att just feminisera männen, och ”allt” de förr tog ansvar för är nu helt eftersatt varför husen möglar sönder och råttorna dansar på bordet.
Vi har fått en massa ledsna ”nice guys”
Mannen på bilden till höger känns för mig som en urtypisk svensk less man; isolerad, obehövd, utan ansvar, kan inte ens ta nåt, får inte, ser inget, ser ingen, staten sköter allt…
Förutom de ledsna har vi en hel hord mycket, mycket farliga män som möjligen är nån form av backlash? De utsätter kvinnor och barn, utan att blinka, och kvinnomisshandeln i Sverige är också helt outstanding.
Här på norra Cypern saknar vi sånt helt av många skäl; teamen av män skulle sluta tala med en misshandlare i minst ett år, som ett rent ”straff”, kvinnorna äger i allmänhet fastigheterna därför att de får ett hus då de gifter sig av familjen, och det är minst sju års fängelse om man sopar till nån men – framför allt – mentaliteten finns inte.
Jag var i Boden nyligen, i som mest -29C, och testade mina tidigare söndertrasade bihålor, en vårdskada efter två feloperationer, och nytt brosk har bildats varför jag numera och efter sju år kan vistas i kyla igen – men vill jag? Leva i ett samhälle utan män? Idag har jag mycket, mycket svårt att tänka mig det just för att det är så fruktansvärt obehagligt.
https://www.youtube.com/watch?v=6_6TCMTINeI
