Det började dimpa ner konstiga kort ifrån jordens alla hörn, och de kändes obehagliga. Ena veckan kom ett vykort från Paris, nästa vecka ett från New York. Samtliga 12-15 kort som anlände bar kryptiska texter av typen; ”Ta ledigt den 27:e juni!” eller ”Lova inte bort dig i slutet av juni!” Motiven var också väldigt skumma, och man hade använt fel efternamn, fel portnummer…
Jag tog upp det med biskop Ström under en middag, och frågade också om man någonsin vänjer sig vid alla konstigheter som inträffar när man är en offentlig person. Jag hade själv lärt mig att om man är mycket på TV kan det hända ohyggligt många konstiga saker.
– Nä, sa han, man vänjer sig aldrig.
Under samma middag bestämde vi att runt den 27:e juni skulle jag inte befinna mig på min mantalsskrivningsadress utan istället ta mig ut till hans sommarställe i Gustavsberg, och jag tackade för det. Jag hade verkligen ingen lust att vara hemma just den helgen.
Slutet av juni anlände i mitten av åttiotalet
Jag åkte ut många dagar tidigare, och sa redan vid ankomsten att jag måste vara åter på Kungsholmen tidigt på måndag morgon för jag hade lovat Året Runt att göra en intervju med en kvinna.
Ingmar tyckte att det var lite synd, och ville att jag skulle stanna längre
Vi bestämde då att jag skulle ta hans bil, åka in tur och retur, och komma åter ett par dagar till. Men jag ångrade mig redan på lördagen och sa honom att jag struntar i det där mötet! Men när söndagen kom ändrade jag mig igen, och så där höll jag på fram och tillbaka hela helgen.
När måndag morgon kom slängde jag mig in i bilen, och styrde kosan mot Kungsholmen, ringde på damens dörr och hon öppnade med orden:
– Välkommen, du har haft problem med att ta dig hit!
Jag hade beställt tid hos henne under ett annat namn än Holfve
På den tiden hette jag ett namn i passet och ett annat på böckerna. Det kom hon aldrig på, eller avslöjade det inte, och vårt samtal, som hon bandade, varade en timme och därefter mer eller mindre vacklade jag ut därifrån.
Väl åter på Balders, Ingmars sommarställe, ringde jag upp chefredaktören och meddelade att det kunde inte bli den artikel han ville ha.
Nu började Ingmar, som var en mycket nyfiken person, undra vad jag höll på med.
Jag berättade att Året Runt ville att jag skulle skriva minst en artikel som gick ut på att astrologer blåser folk på pengar, och att jag sökt upp Sveriges dyraste…
– Kan inte vara nån konst att avslöja dem, humbug, fnös Ingmar.
Jag förklarade för honom att hon hade sagt fem, sex saker som hon absolut inte kunde veta, och att det räckte för att jag måste lägga hela projektet på is.
Han hade hört mig säga till chefredaktören att jag måste utreda mycket mer och väsentligt djupare.
– Du har hört vad du vill höra, muttrade Ingmar, och då gav jag honom bandet.
Jag bad honom lyssna själv, och det gjorde han, och medan det snurrade förändrades hans ansiktsminer rokadmässigt.
Biskop Ström blev tyst
Det tillhörde inte vanligheten, och efteråt gav han mig rätt i att jag kunde inte skriva någon skandalartikel på det materialet jag hade inhämtat på Kungsholmen.
- Jag tänker utreda det här!
- Gör så, men de flesta och det mesta är nog humbug i alla fall, menade Ingmar på som nu var åter i tvivlarnas sele.
Medan han gjorde lunchen ringde jag ett samtal till denna måndag
Jag hade varit förbi hemma, och sett ytterligare ett vykort som anlänt. Det hade postats från någon huvudstad, på andra sidan klotet, och det kortet löste mysteriet med alla andra kort som anlänt hela senvåren och försommaren.
Jag var inbjuden till en fest, och inte vilken fest som helst för min bror och hans fru hade slagit ihop sina födelsedagar. De hade skapat ett gemensamt, men för mig helt okänt datum i sammanhanget, och de skulle ha ett jätteparty på någon krog på Djurgården, under hela lördagen – som nu hade passerat.
Jag måste förklara varför jag inte kommit… och berätta att ordet ”klantskalle” nu fått en ny innebörd. Hur kan man vara så klantig att man skickar konstiga kort till sin lillasyster, använder fel efternamn och fel gatnummer, och postar minst ett dussin urskumma kort till en människa som arbetar som offentlig person?!?
Väl hemma igen startade jag en utredning som pågår än
Jag har hållit på i 30-35 år, och den är inte klar ännu, och från början kallade jag ämnesområdet för ”astrologi”.
Men det är minst femton år sedan jag döpte om det till ”energier”.
Jag har intervjuat proffs i Sverige, Europa och Indien och jag har skapat en kurs som folk gillar skarpt som heter ”Lär känna dig själv”.
Numera är jag helt tvärsäker på att det är ett suveränt verktyg, om man vill lära känna sig själv, därför att det ger enorma mängder aha-upplevelser men själva utredningen är ändå inte klar än.
Jag säger till om, och när, den blir det.
Utbytesartikeln införd i Årets Runt
Till saken hör att denna sommar hade jag uselt med pengar, därför att en bok hade spruckit, och det visste Ingmar. Jag hade redan intervjuat gamla vänner, offentliga personer, hela den försommaren av det skälet och åt just Året Runt. Han anslöt sig till gänget som lät sig intervjuas.
I förbifarten sa Ingmar nåt om att ”du kommer få bra betalt för mig!”
Jag läste igenom texten, skakade på huvudet och förstod inte det alls. När artikeln väl kom togs den upp av TT, EKOT, och den snurrade runt i enorma mängder tidningar. Det var som om elden var lös. Folk stannade mig på gatan och skällde ut mig. En kollega i Stockholms Tingsrätt blängde på mig, och väste;
– Hur bara kan du!!!
Jag blev nästan chockad, och frågade Ingmar; Vad är det som händer?
– Jag sa ju att du kommer få bra betalt för mig! Jag säger i din text att jag inte vet vilken Karin jag ska träffa, den unga som jag gifte mig med, den sjuka, och så kan inte, får inte en biskop uttrycka sig. Nå, fick du bra betalt?
– Kolossalt bra betalt, dig betalade de absolut mest för!
– Ja, jag sa ju det, och det hade du inte fått för den dääär astrologen, gnäggade Ingmar lyckligt, och jag kände den värme jag ofta hade anledning att känna därför att Ingmar alltid struntade fullständigt i vad folk ansåg om honom hit och dit.
Så, Året Runt fick sin skandalartikel till slut, i alla fall:
Det var Karin som gav mitt liv innehåll
Trädgården är bedårande och helt fri från planerade rabatter. Biskop Ingemar Ström har i stället låtit de vilda blommorna få breda ut sig precis som de kan och vill. Ängsblommor som bildar en krans runt hans gula snickarglädjehus på Värmdö utanför Stockholm.
Det är ett paradis!
– Njuter du inte?
– Nej, men jag minns att det var vackert här innan Karin dog i mars i år efter fyrtiofem års lyckligt äktenskap. Det finns ingenting kvar att leva för. Min enda tröst är att änklingar enligt statistiken dör fort efter sina hustrur, muttrar han sorgset.
– Du som är troende, biskop i Stockholm 1971-1980 och innan dess chefredaktör för Vår Kyrka i 16 år måste väl ändå vara övertygad om att du får möta Karin igen?
– Jag är inte så säker på det! Och vilken Karin skulle jag få möta då? Tonårsjäntan jag en gång mötte, den nyförlösta Karin som födde mig fem barn eller den gamla och cancersjuka Karin? Om evigt liv är ett liv med stagnation, då vill inte jag vara med.
Du förstår tanken slog mig aldrig att hon skulle dö före mig!
Här sitter jag nu ensam, handlingsförlamad, förmår inte planera min middag utan äter vad som finns i kylskåpet. Hon skötte allt, räkningar, samtal, och det var hon som höll reda på barns och barnbarns bemärkelsedagar.
Kanske just priset för 45 lyckliga år
Biskop Ingmar Ström suckar och en lysande idé slår mig, jag som bara är 31 år och har hela livet framför mig:
– Men Ingmar! Tänk om det varit så att du avskytt din Karin? Om du hade sagt: Skönt att jag blev av med henne! Är inte din sorg nu det pris du får betala just för att du hade fyrtiofem lyckliga, goda år?
– Ja, det var goda år, det var en blandning av erotisk lidelse och fullständig öppenhet och det var genom Karin jag träffade andra. Vad jag än gjorde, vad jag än sa eller skrev fick orden sitt innehåll först då jag varit hemma och berättat det för Karin.
Man kanske skulle skriva en bok om Karin, det finns så få förebilder på hur ett gott äktenskap ser ut. Så kunde jag intervjua mina fem barn och eftersom de alla fem är olika individer skulle jag få fem bilder av Karin och mig.
– Vad gör dina barn?
– En är reumatolog, en gynekolog, en psykiatriker, en präst och en tand- läkare, svarar han och det låter som om Ingmar Ström har full service inom familjen.
Fem välutbildade barn…
– Ja, Karin var frisk och stark. Det var inget fel på henne någonstans. Hon hade lätt att få kontakt med folk, hon var trygg och öppen och vi kompletterade varandra eftersom jag är depressiv och ibland har svårt med människor.
Vi blev en helhet och nu är jag enbent och visst är jag ute, upplever saker, talar med människor men då Karin levde var det hon som fick mig att äga det jag upplevt. Nu kan jag stå mitt i ett sällskap och ändå vara ensam. Djupt ointresserad av de flesta, rycker på axlarna och tänker Än sen då? jag har ändå ingen som kan levandegöra det jag hört, sett.
– Kan du inte bli barn på nytt? Som gammal?
– Barn har intresse för de religiösa funktionerna på ett naturligt sätt. De frågar, kon har gjort mjölken, vem har gjort kon? Varifrån kommer jag? Vem är görare?
De flesta vuxna svarar inte, ryggar tillbaka inför dessa känsliga frågor och då fattar ungar att det är nåt skumt.. Jag vet det om barn, men jag är gammal. Jag vågar tänka och jag skulle önskaatt vi finge ett samspel mellan generationerna!
Att vuxna vågade sig på sina egna tankar, svara på barnens frågor. Men vi har två världar, en för barn, en för gamla och vi lider av LEDA och YTLIGHET! Barn står inte ut med ytlighet och leda, så då färgar de håret grönt. Det måste hända nått!
De vuxna låser in sig på barnförbjudna fester, tar en grogg och efter ett par groggar blir han där till vänster om mig riktigt trevlig. Efter en stund kommer det in ungdomar och de vuxna stramar upp sig och det är inte att undra på. Barnen skulle skämmas om de hörde vad de vuxna pratar om!
Ingen tonåring har en chans mot mig
– Ingmar! Du är en stark person! Du kommer att överleva, gå vidare.
– Jag har ofta tänkt på det att jag är stark. Inget barn, ingen tonåring har en chans mot mig. Jag vinner alltid. Jag äger ironin! Jag äger hånfullheten! Jag är verbal! Och jag anstränger mig att tänka: Lyssna på vad de försöker säga men inte kan och ge dem orden, ge dem den hjälp de måste få för att klå upp mig!
- Ingmar, du får packa ner två nödvändigheter i en koffert till ett barn som ska uti livet.Vad väljer du?
- Papper och penna! Svaret kommer blixtsnabbt. Att rita med som små och att skriva med som stora!
- Är barn viktiga?
- Ja, visst! Jag har inte mött någon som inte anser det. Själv har jag bara så svårt att stå ut med dem och nu har feministteologerna pekat på att paradiset var barnlöst! Vad är det för paradis?
Mitt liv har varit barnrikt. Karin släppte in mig i såväl kök som barnkammare och de män som inte får lov att beträda dessa heliga kvinnliga marker blir aldrig annat än mammonslavar.
En av mina energi-favoriter; Kaypacha
