Tack, det är rätt skojigt att skriva dem, men de går bort nu, eftersom jag inte vill hjälpa till med att vi ska bli besatta av kriminalitet. Deckarvågen, och det faktum att kvällspressen är kriminalnytt med väder är ingen tillfällighet. Inte intervjuer med dömda mördare heller.
Det bästa berömmet jag har fått var nog då det gick ett hett rykte inom vår kår att jag måste leva ihop me
d en polis. Nej, man jag är bra på att intervjua mig fram. Faktagranskare var också tekniska rotelns chef Vincent Lange samt stockholmspolisens presschef, och då kan inget bli polisiärt fel. Jag har dessutom läst in all kurslitteratur som en kriminalkommissarie har fått i sig. Jag fick den av kapten Klänning, chef då på polishögskolan.
Om jag minns rätt var det denna bok som skapade ett bråk mellan Kallifatides och Lundell. Jag hade skrivit nånting som gick ut på att romanfiguren gillade nån låt, och Leif Zern och Kallifatides höjde boken till skyarna i Expressen respektive i SvD.
Men 
Kallifatides tyckte att jag inte borde göra reklam för UL, som just då sällan var i tidningarna, nekrologen låg klar på Aftonbladet, alla väntade på att han skulle dö 35 år gammal. Han hade skrivit ett brev till Kallifatides om saken, som visade mig det, och nog osade det alltid.
Många deckarförfattare var helt ”emot”, en del riktigt arga, därför att jag använder inte den amerikanska dramaturgin, och kommer heller aldrig att göra det, jag gör vad jag kan för att hålla amerikaniseringen ifrån mig. Man ”ska” använda den, varför deckare ser likadana ut allihop numera.
Just Lundell sa mig, under ett möte på hans förlag, att han hade aldrig nånsin läst en kriminalroman som i princip saknar miljöskildringar, och det fungerar??? Leif Zern skrev nog nått liknande, men att jag inte behövde det, för via dialogerna gestaltade jag ett helt själlöst Stockholm. Jag är en dialogskivare, inte en miljöskribent.
Historien i kapitel 1 hämtad ur Mordet på Törnrosa, har otroligt nog hänt i verkligheten:
Lämna ett svar