Sverige omhändertar barn ofta, förr på §25 a, b – 29, Barnavårdslagen, dvs pga föräldrarnas beteende. Genom att ta barnen ur miljön skulle man rädda dem. Min bok, som slog ner som en fullständig bomb, handlar om en helt annan metod. Jag letade rätt på föräldrar, mor- farföräldrar, hel- och halvsyskon, kusiner, som i många fall hade varit försvunna sen barnet togs som baby, och som nu befann sig hos mig som 15-åring.
Men på senare år har flera forskningsstudier pekat på ärftlighetens starka betydelse. Uppfostran och miljö har visat sig ha mindre effekt på vår personlighet än vad man tidigare trodde.Källa
Där faller hela den ”normala” hanteringen, du kan inte förändra dem genom att bryta dem ur sin miljö och ge dem en annan uppfostran. Det enda som händer är att separationen skadar dem våldsamt samt att de ofta hamnar i 15-25 eller som en av mina i 67 hem. Det du kan göra är att omhänderta barnet pga risker, och sen måste du få föräldrarna att själva bryta det biologiska arvet, och ge det till sitt barn. Föräldrarna måste alltså vara med och handledas så de gör ”rätt” och får vinster av att ändra på sig.
-Jag är en nybyggare, jag tillhör inte din familj, egentligen inte min egen heller, jag dricker kaffe ur en mugg som du, städar på tisdagar som du, jag slår inte mina barn blodiga som pappa slog oss, så nått har absolut hänt! Lillemor då 45 år, är 60 nu, fyrbarnsmamma, jobbar med utvecklingsstörda, och jag svarade:
-Han slutade slå er, det tog ett år ungefär.
Barn gör aldrig som vi säger, de gör som vi gör, och nej det är inte det ”sociala arvet”, det är det biologiska arvet. Det går bra att säga att en unge ärvt morfars musikalitet men det är förbjudet att säga att en unge ärvt pappans inbrottsskicklighet eller våldsbenägenhet. Idag vet resten av världen att kriminalitet är ärftligt.
Lämna ett svar