Uppdat, nya bilder: 5 sept fick jag sjunga ut, men AW ger inga intervjuer

Den som vill kika in i Sverige, hur det blev som det är och lite till, har fått en ny bok; Livstycken skriven av Anna Wahlgren:

aDet var en gång en mor, som trodde på könens jämlikhet. Eller ska vi säga likhet? Hon trodde att karl var karl bara på vissa fysiska ställen, och kvinna kvinna på samma vis; i övrigt var skillnaderna bara påhitt, resultat av mögliga fördomar.
”Upp till kamp!” sa hon sig. ”Mina ungar ska minsann fostras på lika villkor!”
Och ungar hade hon. Dotter efter dotter fick hon. Ingen kunde ertappa henne med att längta efter en pojke också; här var det fråga om människor.
Och de små flickorna fick leka med dockor, men lika mycket med bilar; de fick bollar att sparka på och mekano att sätta ihop; de fick diska och tvätta men också spika och skruva.
Och åren gick. Och så föddes den förste lille gossen.
Och modern la honom hos sig i sängen, på nätterna när de andra sov, och mumlade saligt i skydd av mörkret:
”Tänk att jag fick en pojke… Tänk att jag äntligen … !”
Snart tog den energiska vardagen vid. Den nyfödde fick dockor och nallar att ha hos sig i spjälsängen. Så fort han förmådde, tippade han dem över kanten.
Modern tänkte: ”Nåja! Det ordnar sig!”
Han började krypa. Han stönade och stånkade och ansträngde sig kopiöst. Systrarna försåg honom med saker, men ingenting intresserade honom så mycket som själva ansträngningen att krypa.
Tills han fick se en bil. En blå, av plast, som medföljt ett paket med flingor.
Han formligen slet åt sig bilen, tryckte den mot golvet och föste den framför sig,
medan han med oavbruten energi gav ifrån sig ett omisskännligt ljud: ”Brrrrrrumm- mmmm!”
Och denna baby, som då var sju månader gammal, hade bevisligen aldrig sett en bil, än mindre åkt i en – med undantag för hemfärden från BB.
Från den dagen var gossen oskiljaktig från bilar. 482
Så lärde han sig gå.
Till stöd och uppmuntran fick han en vagn att skjuta framför sig, och modern och de små systrarna bäddade ner dockor i vagnen. De hann knappt dit, förrän han stjälpte ut dem.
Antingen skulle vagnen vara tom, eller också skulle han ha bilar i den.
Det var med ett slags oförstående förakt han avlägsnade allt som var mjukt och varmt ur sin tillvaro.
När gossen skulle fylla två år, gav modern upp. Eftersom det bara fanns en sak i livet som intresserade honom, köpte hon det han helst ville ha och ingenting annat.
Hon köpte tjugofem stycken småbilar för två kronor styck och gav honom i födelsedagspresent.
Vid samma tid fick gossen en lillebror. Det var en luttrad mor som sammanförde de båda bröderna.
Och hon gjorde sig inga större förväntningar, när hon släppte ner den första mjuka nallen i bebisens spjälsäng.
Men – under över alla under – allt eftersom tiden gick, visade det sig att den nye lille gossen tyckte om både nallar och bilar!
Här slutar sagan. Nästan.

Den som vill kika in i Indien har fått en ny bok; Livstycken skriven av Anna Wahlgren:

Indien är världens största demokrati, och inte sällan märks det i vardagen på ett sällsamt vackert och handfast vis.
Hemkommen i Svedala råkar jag höra en liten dialog på TV, där någon frågar någon som just kommit tillbaka från någon:
”Låg ni med varann?”
”Nää.”
”Vad gjorde ni, då?”
Ja, vad har man gjort, undras det i svensk television, om man varit på tu man hand
med någon och inte knullat?… Ursäkta!

Livet där var så mycket enklare för mig – varmt och vänligt, billigt och hjälpsamt – även om jag inte hade något hem som väntade på mig där. Men Vito, som kallade mig sin svenska mamma, väntade konstant på mig.
Och jag blev kvar. På plats i Vagator som vanligt – ordet betyder så passligt sjöfarare, resande – skrev jag Breven från Indien, först som blogg, sedan som bok.
Nu var jag hänvisad till att själv ge ut mina böcker.
Försäljningen av Gastsjön gav mig ingen förmögenhet, precis, men pengarna hade löst mig från de få lån jag hade, och den så kallade fattigpensionen var värd mycket i Indien. Jag hade det bra materiellt. Och jag var milt och trofast älskad och omhänder- tagen av min indiske ”son”.
Svensk medborgare förblev jag förstås, och skatt betalar jag som alltid snällt i Sverige, så att jag skulle ha emigrerat i stor stil är inte heller sant. Jag åkte regelbundet hem en gång i halvåret för att förnya mitt turistvisum. Då tog barn och vänner hand om mig.
Mot slutet av den långa vistelsen den gången i Vagator, efter kraschen därhemma, tog sig mitt liv ytterligare en oväntad vändning.
Jag fick träffa två små barn, fem och sju år gamla. Det var en pojke och en flicka, och de var kusiner, fastän de knappt visste om det. De hade inte delat sin första barndom, som på båda håll varit tragisk.
Båda var moderlösa. Flickan, Sujata, senare Silpa kallad, hade blivit föräldralös inn- an hon ens fyllt ett år. Pojken, lille Vinesh, hade sin pappa i livet, och den pappan var Vito – som inte fått träffa den lille på alla år, inte förrän nu. Barnavackra som drömmar var de bägge två.
Och innan vi ens hälsat på varandra så där lite lagom propert, som man gör i Sverige, hade de kastat sig i min famn. Bägge två på en gång.
Och där har de förblivit, bildligt talat!
Jag fick två nya barn. Eller barnbarn. Eller bonusbarnbarn, vad man nu ska kalla det. Själva har de inga problem med förhållandena. De kallar mig Mom, för det gör Vito. Behöver saker och ting förtydligas, kallar de mig Anna mom.
I skolan sedermera blev jag högtidligen noterad som grandmother.

Det är en tack- och adjöbok, på många sätt, eller en svensk författare sätter punkt, och skriver om det hon glömde på vägen… Anna Wahlgren reagerar, som jag tror att alla utlandssvenskar gör, över det extrema åldersföraktet och sexualiseringen i sin nya och sista bok, och hon ser därmed fascismen komma.

Under coronapandemins långvariga isolering tog Anna Wahlgren upp pennan igen. Resultatet blev Livstycken, en vänbok, som är hennes sista. En bred samling texter speglar ett mycket händelserikt liv i såväl samtidsbetraktelser och samhällsdebatt som litterära minnesbilder och kärleksberättelser.”Anna Wahlgren är inte gjord av pansar. Jag skönjer en sårbarhet och känslighet bakom passionen, modet och stridbarheten. Vidare en ovanlig generositet. Om en person som hon skulle gå till en terapeut kan rollerna lika gärna bli ombytta. Det kan inte uteslutas att det i slutänden blir hon som behandlar terapeuten som blir som barnet som kommer hem om natten och möts av en varm famn.”/
Susanne Liljedahl, Opulens Livstycken är Anna Wahlgrens 34:e bok.

Annas text på FB:

NU HAR NYA BOKEN KOMMIT och bara väntar på sina kära läsare!
LIVSTYCKEN är en vänbok. Jag skrev den under pandemin för att fylla isoleringen med liv. Det är min sista bok, ett kärleksfullt tack och adjö. Mellan pärmarna myllrar stycken av ett liv som varit allt annat än avskärmat.
LIVSTYCKEN ger glimtar av Sara, min förstfödda; av kärlek och sorg, lycka och svek, av världar när och fjärran, av media, journalistik och expertis, av egna ungar och andras barn, av äkta män och oäkta, av filosofier, kändiserier och ironier, av kända namn och okända (ett personligt skvallerregister sist i boken underlättar orienteringen).
LIVSTYCKEN är på 615 sidor, och man ska veta att det är fritt fram att citera ur den – såväl korta snuttar som längre stycken. (Då bör man förstås helst ange källan.) Det blir däremot inga offentliga framträdanden av mig mera – hälsotillståndet hos en gammal dam som varit rejält sjuk är inte det bästa. Men skriva kunde hon! (Förhoppningsvis.)
ENKLAST införskaffar man boken för en inte alltför dyrbar penning från:
Bokus
Adlibris

OMSLAGSBILDEN från 1962 visar lilla Sara Danius, två månader, och hennes mamma majorskan Danius (tro det eller ej), 19 år.
FOTO: min halvbror, framlidne Stig T Karlsson. Som en gång utsågs till en av världens sex bästa fotografer.

5 år sen