En historiker sa mig en gång att enorma mängder desertörer har tagit sig upp till just Sverige de senaste tusen åren, och sen rabblade han en massa årtal och krigsländer t.ex. Tyskland.
Jag själv minns att vi tog emot amerikanska ifrån Vietnamkriget och att det ledde till en bojkott i USA så långt att man vägrade lasta av svenska handelsfartyg.
Jag vet också att ”alla” I Europa ansåg att den svenska regeringen deserterade under ww2, så långt att vi släppte igenom tyskarna för att de skulle kunna ge sig på Norge lättare.
Det faktum att vi inte satte ner foten har vi gjort om till hedervärt och vi gav oss själva namnet ”neutrala”. Utanför landets gränser talar man mer om feghet.
Nu tar vi emot mängder med desertörer, som i vår press kallas för ”ensamkommande barn” ofta, dvs de som är i vapenför ålder, och som har dragit från sitt hemlands militärtjänstgöring.
En annan grupp är synbart ISIS-soldater, och uppenbart är att den osynlig handen vill ha ett inbördeskrig uppbyggt efter samma manus som på Balkan, och enligt EU är äkta flyktingar den minsta gruppen men i sammanhanget mest utnyttjade.
Lustigt nog ser inte våra ledare några skymningskrigare alls som attackerar hela Europa just nu. Nej, det är barn… eller så är det ”män” som liksom har det som kultur att våldta sig fram. Man tar sig för pannan.
Omvärlden häpnar… men Balkan-manuset fungerar
Jag anser mig vara “hyfsat klarvaken och hyfsat uppdaterad” kring vad som sker (polarisering grand de luxe) och jag ser ett mönster i detta fortgående “sinnessjuka tillstånd” som vårt land befinner sig i! Tidsfråga innan grannar/bästisar/nästisar o s v börjar dräpa varandra???
Om jag inte minns helt fel så myntade du en gång uttrycket: Ett kriminellt samhälle, skapat av kriminella – för kriminella? Klockren analys Lena.
Chris Forsne; Hur ska vi tänka runt desertörer?
Vad anser kvinnorna om dessa desertörer?
Rita har aldrig smitit på 40 år
Rita är som ett lejon, en engelsk kvinna, 78 år gammal, och nykter sen hon var 38 år.
Hon är den sponsor AA – Norra Cypern tog fram då jag ringde upp dem och bad dem om sponsor därför att en 35-36-årig granne till mig och en kvinna ifrån Sudan slängde in handduken en dag invid mitt staket.
Hon gjorde det som kallas för ”det första steget”: Hon meddelade mig;
– Lena, jag är alkoholist!!!
Vilket hela huset, alla på gatan, hela byn och förmodligen halva landet hade förstått, för det var riktigt, riktigt illa.
Men det är inte vi andra som ska fatta det utan hon själv.
– Aha, sa jag, då behöver du AA:s kunskaper!
Nu är sudanskan åter i sitt hemland, och jag har ånyo besök av översättaren, som ska översätta ”Botten Upp” till engelska. Sudanskan och hennes mor och far vill sen ha den översatt till arabiska.
”Down the hatch”
Det är den engelska titeln. För mig känns det märkligt att se denna text växa fram, och internationaliseras.
”Down the hatch” släpps i höst plus att ett stort nordiskt förlag även kommer att ge ut tre av mina gamla titlar; Är barn allt?, Häktad på sagolika skäl och Mordet på Törnrosa, samt göra ljudböcker av Utmattad och Sömnlös.
Det ser ut som om Sverige får sig en nyuppstånden gammal författare i höst, och jag har ju redan den nödvändiga skyddade adressen på gång.
Middag med Rita och översättaren
Rita förklarade att ordet ”Gud” i 12-stegsprogrammets texter ska absolut inte tolkas som att det har något med religion att göra.
– Det är ett spirituellt program, förklarade hon för översättarn.
Det är i det sista, tolfte steget, man ”övar” spirualitet, och man kan säga att det finns fyra lagar.
Ur den fjärde lagen kan vi läsa;
Allt börjar vid rätt tillfälle, varken förr eller senare. De nya sakerna i våra liv dyker upp för att vi drar dem till oss och för att vi är förberedda på att observera och njuta av dem. Förstå detta och acceptera att när livet sätter något i din väg, ska du njuta av det. Läs mer
Om man ska se på Sverige med spirituella ögon
Ja, då kan man påstå att nu är vi slutligen desertörernas hemland. (Normalt sett är flyktingar kvinnor, barn, gamla och sjuka. Men vi har till 95% enbart tagit emot män i vapenför ålder – är de inte äkta flyktingar eller ISIS-soldater är de desertörer om inte deras hemland har befriat dem från vapentjänstgöring.)
Det i sin tur förklarar varför Herman L. kallar oss för fega och varför böcker som ”I Trygghetsnarkomanernas land” har kunnat skrivas samt uttrycket ”En svensk tiger” existerar, och varför många klär sig i offerkoftor.
Det förklarar också varför en del kallar desertörerna för ”barn” = utan ansvar, offer.
Ur lag 2 kan vi läsa:
Inget som sker i våra liv kunde ha skett på ett annat sätt. Vad som händer med oss var det enda som kunde hända. Det är rätt sak vid rätt tillfälle, och det är från detta vi bör extrahera en specifik mening.
Vi har för vana att tänka på vad som kunde ha skett. Vanan att skapa hypotetiska situationer där vi agerade på ett annorlunda sätt och därigenom fick annorlunda resultat.
Dags att göra upp? Är de hjältar eller landsförrädare?
Man kan alltså se på det faktum att vi har fått in horder med desertörer, som kanske är vår enda chans att återfå förståndet i den här delen, och lägga ner vår extremism, jämka ihop oss med resten av världen som kallar män i vapenför ålder för antingen invaderande soldater eller för desertörer.
Det är vi som är extremisterna, och vars aparta uppfattningar numera skrämmer grannarna.
Eller så får vi tro på att vi kommer att få resten av världen att betrakta dem som hjältar. Vi är inte ens 2% av Europas befolkning… och vi börjar bli alltmer kända som nuts.
Min bäste arbetskamrat på den tiden Botten Upp skrevs
För nu 35-36 år sedan började jag läsa in enorma mängder material till det som sen blev klassikern ”Botten Upp”. En välkänd svensk organisation tackade mig för den så sent som idag, och det känns lite märkligt att den ”lever” än, men det gör den.
Jag minns att jag skrev om min bästa arbetskamrat, som var riktigt illa ute, och som då var Sveriges envisaste människa, och som ”alla” talade om på jobbet – men aldrig med.
Fegheten var alarmerande kunde jag tycka då. Jag minns att den störde mig enormt. Men så var det; ingen sa nått! Jodå, jag sa ifrån, vägrade tala om min arbetskamrat men talade ofta med / till vederbörande.
Numera förstår jag fegheten bättre, för vi har den förmodligen i generna, just för att vi långsamt men säkert har blivit desertörernas hemland. Jag vet att jag har en i släkten som drog ifrån Livland.
Om jag hade haft fler desertör-gener i mig hade jag med stor sannolikhet kört med ”en svensk tiger”, jag också.
Vi talar inte om ärftlighet nämnvärt i vår kultur
Allt är ”socialt” eller ”psykiskt” men vi lär få byta attityd längre fram för den vi har håller inte. Det är för övrigt Sveriges andra största interna problem; vi har för många attityder och ”sanningar” som är rent trams, och som inte håller ens i en generation.
Allt är energi i rörelse
Ett sätt att ta sig ur feghet är nog just andlighet – och ett andligt tänkande – och att träna på att tänka i nya banor; ”Jag är tacksam för alla desertörer som gör oss uppmärksamma på ett stort problem vi har i oss själva, och som vi nog bör lösa.”
Det är ett annorlunda tänk, och sätt att leva och långt ifrån feghet, vilket Rita förklarade för översättaren av ”Botten Upp”, och den sanningen slog mig då jag såg film 1 som meddelar att en majestätisk skapelse nu är i hamn på jorden. Det glädjer mig enormt.
https://www.youtube.com/watch?v=mE039qekHe0
https://www.youtube.com/watch?v=E8Y_URbsOt4
https://www.youtube.com/watch?v=9Bd1wh9znpc
https://www.youtube.com/watch?v=_XPwzpPeCh0
Lämna ett svar